Jan Guillou: Mitt scoop var påhittat

I kväll avslöjar Jan Guillou sin bluff i tv.

Ett av hans mest uppmärksammade scoop var påhittat.

– Vi satt på Tennstopet under skrik och skratt. Vi tog tre dagar på oss innan vi låtsades ha lyckats med projektet, säger han till Aftonbladet.

helskärm

I kväll gästar Jan Guillou sin gamla vän Leif GW Persson i Svt-programmet ”Veckans brott” och avslöjar hur ett av hans mest omtalade reportage – köpet av en k-pist – var påhittat.

I sviterna av det brutala trippelmordet på två poliser och en ordningsvakt i Stockholmsförorten Handen 1967 bestämde sig Jan Guillou och hans kollega på FIB/Aktuellt, Arne Lemberg, för att skildra den utbredda illegala vapenhandeln genom att köpa en k-pist på svarta marknaden.

I reportaget framställdes det som att Guillou och Lemberg ägnat sig åt ett långt wallraffande bland kriminella.

Så här löd texten i FIB/Aktuellt:

”I fyra dagar levde FiB/Aktuellts reportrar Arne Lemberg och Jan Guillou i Stockholms undre värld. De skulle efter trippelmordet i Handen undersöka hur lätt man kan skaffa vapen på illegal väg. Deras resultat chockar.”

Hittade på allt på krogen

Men i kvällens program berättar Jan Guillou att historien till stora delar diktades ihop på krogen.

– Vi satt på Tennstopet under skrik och skratt. Vi tog tre dagar på oss innan vi låtsades ha lyckats med projektet. K-pisten låg hela tiden inlåst på redaktionen. Vi hade köpt den på Plattan, sedan förlade vi köpet till Mariatorget av trovärdighetsskäl, säger han till Aftonbladet.

Enligt Guillou är ungefär hälften i reportaget påhittat.

– I relevanta detaljer – hur det gick till när vi köpte vapnen och vad mördarna hette, vad förbrytarna sa – det är påhittade dialoger.

Bytte perspektiv

Guillou har tidigare berört sanningshalten i reportaget i sin biografi ”Ordets makt och vanmakt”. Han menar att stilen att brodera ut i kriminalreportage var allmänt vedertagen på den här tiden.

– När vi befinner oss i den här 50-60-talstiden då det är legitimt att skriva litterärt i kriminaljournalistiken. Man får naturligtvis inte sätta fast någon oskyldig. Men annars kan man hitta på och brodera och måla ut verkligheten.

När övergav du den här bluffjournalistiken?

– Jag ändrade mig därför att risken att åka fast om man skriver om kontroversiella saker är väldigt stor. Det är den inte om man skriver om saker där alla är eniga. Alla vill ha fast den här mördaren, då kan man ösa på med vad som helst. Men om man skriver att den här misstänkte mördaren är oskyldig då gäller det att ha rätt. Då finns inte längre utrymme för den typen av påhitt, då skulle kollegorna omedelbart avslöja dem, säger han.

Förlåter Guillou

Leif GW Persson chockas inte av vännens avslöjande i tv.

– Det hade jag nog räknat ut av egen kraft. Kriminalreportaget har ju en ganska god andel av dramaturgi. Och den behöver inte vara sann, säger han till Aftonbladet.

GW Persson är därför ganska förlåtande mot sin väns tidigare synder.

– Illa blir det när man lierar sig med poliser på ett fullkomligt reservationslöst sätt och det slutar med att någon helt oskyldig åker åt helvete. Eller om man lierar sig med banditer, säger han.