Nioåriga Taras: Vill inte att vi ska lämna pappa kvar
Publicerad 2022-03-17
LVIV. Varje natt somnar nioårige Taras med ytterkläderna på.
Han vill vara redo, om missilerna kommer.
Än så länge har familjens hemstad varit förskonad från attacker – men kriget har krupit allt närmre de senaste dagarna.
– Jag vill inte att vi ska lämna pappa kvar här, säger pojken.
Fyraåriga Kateryna studsar upp och ner på madrassen i hörnet.
När orken tar slut faller hon pladask, som en trasa, och lägger huvudet i brorsan Taras knä.
Det är iskallt i källaren, där familjen vanligtvis säsongsförvarar cyklar och kälkar. Nu för tiden har de också lådvis med leksaker, konserver och vatten på hyllorna, utifall att de måste stanna här nere i flera dagar.
När flyglarmen tjuter är det nämligen hit syskonen kutar.
Ibland flera gånger per natt.
Trebarnsmamman Olha Oleshenko, 35, säger att hon alltid ser till att barnen lägger sig i sängen sig fullt påklädda, så de är redo att sprinta till källaren i händelse av luftangrepp.
Hon har inte orkat berätta att det är på blodigt allvar för sina yngsta barn. Därför älskar både fyraåriga Kateryna och femårige Oleksil att gå till skyddsrummet, för att leka.
Lika enkelt har det inte varit för hennes äldsta son. Taras.
– Vi har varit tvungna att förklara mycket mer om allt som sker, vilket såklart gjort honom väldigt rädd. Att se bilder på bombade städer är svårt för en nioåring, säger hon.
Svårt att hålla gråten borta
Alla män mellan 18 och 60 år har förbjudits att lämna Ukraina under kriget, de uppmanas i stället att stanna och slåss mot ryssarna.
Eftersom Olhas man måste vara kvar, har han uppmanat henne att ensam fly till ett grannland med barnen, innan situationen eskalerar ytterligare.
Men hon vill att hela familjen ska vara tillsammans, så länge det går.
Taras ställer sig upp.
– Jag vill verkligen inte åka härifrån. Pappa får inte stanna kvar ensam, säger han och kastar sig i mammas famn innan tårarna syns.
Olha klappar, viskar något i örat. Även mamma har svårt att hålla gråten borta.
I veckor intalade hon sig att kriget skulle pågå främst i Kiev och längre österut.
Deras hem, Lviv, nära polska gränsen, har snarare setts som en säker tillflyktsort och passage för de miljontals flyktingar som lämnar landet.
I söndags krossades den trygga bubblan, säger Olha. Tidigt på morgonen, innan det blivit ljust ute, skallrade fönsterrutorna i hemmet och hon hörde explosionerna.
Boom, boom, boom, beskriver hon.
”Kände raketerna på riktigt”
De ryska missilerna träffade en militäranläggning i Javoriv. Fem mil från deras hus. Totalt 35 personer dödades i attacken, 134 skadades.
– Det var hemskt. För första gången kände vi raketerna på riktigt, även här. Jag trodde aldrig att kriget skulle nå ända hit, säger hon.
På soldatkyrkogården, en dryg kilometer från familjens hus, ligger knähöga drivor med blombuketter, och fotografier av de militärer som omkom under helgens raketattack.
Ksenia Savoskina, 25, strosar mellan gravarna tillsammans med sin mamma.
De läser noga på träkorsen.
– Det är inte rättvist. Se så unga de var – födda 1996 och 1991, säger Ksenia.
För ett par veckor sedan flydde hon från hemorten Kiev, hit till Lviv, för att hon trodde det var mer säkert.
I dag känner hon sig inte lika säker. Hon drar axlarna mot öronen.
– Jo, jag är nog rädd. Men jag kommer göra allt för att stanna här i landet.
Fredsplan med 15 punkter
En bit därifrån, hemma hos Svetlana Braznyk, 49, lagas traditionella dumplings med kycklingfyllning.
Degen kavlas först platt på bordet, sedan pressar hon cirklar med en metallform.
Kakaduan Filip sitter på axeln och vakar över arbetet.
Även för Svetlana blev raketattacken på militärbasen utanför Lviv ett bryskt uppvaknande.
Det var första gången under kriget som hon känt sig rädd på riktigt.
– Då kände jag mig väldigt osäker, men inte nu längre. Alla i Lviv försöker leva så normalt som vi bara kan – även det är ett slags motstånd mot kriget.
I Lvivs centrum går spårvagnen som vanligt. Människor går hand i hand, någon köper kebab.
Samtidigt går militärer på gatorna och det råder utegångsförbud om nätterna. Tågstationen är full av migranter som vill lämna landet.
– När alla lämnar – vem kommer vara kvar och slåss? Vi vill inte ha ryssar här, så jag kommer stanna oavsett vad som sker, säger Svetlana och hytter med näven.
Samtidigt som hon nyper degen till små knyten kommer uppgiften om att Ukraina och Ryssland gjort framsteg i fredsförhandlingarna.
En plan med 15 punkter uppges ligga på bordet, enligt källor till Financial Times.
Det ska bland annat handla om att Ryssland helt drar tillbaka sina trupper, samtidigt som Ukraina säger nej till ambitionen att gå med i Nato, och inte får ha utländsk militärbaser i landet.
Svetlana skakar på huvudet åt ryktena om en vapenvila.
– Klart att jag hoppas på fred! Men oavsett kommer Ukraina aldrig – aldrig – att glömma denna katastrof som Ryssland skapat i vårt land.
