”Vi ville visa vem hon var”

Kerstin Weigl

helskärm

Medan debatten om ”Kims” dödsönskan pågick i alla medier var Aftonbladets Staffan Lindberg och Urban Andersson hos henne, dag efter dag.

I kväll får vi möta Candrah Löfgren, som hon egentligen hette.

Filmen de gjorde under hennes sista sex veckor i livet visas i TV4 klockan 20 i kväll. För Staffan och Urban var arbetet en unik upplevelse.

– Jag tänkte förut att en totalförlamning är det absolut värsta någon kan drabbas av, säger Staffan.

– Men livet kan vara bra även med ett svårt handikapp. Det visste inte jag.

Deras första möte var 27 mars, dagen efter att Candrahs brev till Socialstyrelsen blivit offentligt. Vilket hon inte tänkte på när hon skrev det. För henne hade det under många år varit en självklarhet att hon kanske en dag skulle vilja ge upp.

”En tuff och glad tjej”

Staffan gjorde en första intervju i lägenheten där Candrah levde omgiven av assistenter. Han fångades av hennes sätt att berätta.

– Hon var en tuff och glad tjej. Väldigt lätt att prata med. Alltid lugn, ända in i det sista. Vi kände att vi ville visa vem hon var.

Så kom det sig att Urban Andersson började filma henne, nästan varje dag. Staffan intervjuade regelbundet. Inga frågor var för svåra att ställa.

– Hon var osentimental och rolig. Trots att vi visste att hon skulle dö kändes det sällan sorgligt.

Candrah följde själv med intresse debatten om den anonyma kvinnan ”Kim” som hade bett om Socialstyrelsens med-givande att få avsluta sitt liv.

Flera varnade för faran med att definiera vilka liv som ska anses värdelösa.

– Det vi hoppas visa är tvärtom, att hennes liv verkligen varit värt att leva. Candrah var nöjd med sitt liv, säger Staffan.

Men Candrah kunde inte längre sitta, inte komma ut. I nästa skede skulle hennes hjärna brytas ner. Smärtorna var svåra att uthärda.

– Som ett strykjärn som ligger och fräser på nerverna, säger hon i filmen.

Begravning inom kort

Candrah hade inga villkor för hur Urban filmade, utom att hennes mamma skulle godkänna resultatet. Hon valde också att vara anonym, så länge hon levde. Hon sökte inte uppmärksamhet för egen del.

– Klappad på huvudet ville hon absolut inte bli, säger Urban.

Däremot hoppades Candrah att hennes brev skulle få betydelse. Att människor skulle fråga sig själva och varandra: Hur skulle jag vilja ha det i en sådan situation? Vad vill du?

Inom kort ska begravning av Candrah hållas, i hennes lägenhet, med de närmaste, en officiant och urnan. Urban visar det sista sms han fick, det som börjar med ”Hallåhej” och slutar med ”Tack, vi kanske syns snart”.