Allt blir verklighet när Tom pratar
Publicerad 2015-06-29
Mitt jobb är idag är att lyssna på Tom Alandhs röst.
Jag har arbetat under sämre omständigheter.
Jag valde denna recensionsvecka för hans skull allena.
Sådan är jag, har svårt att lämna mig själv utanför berättandet. Sådan är inte Tom Alandh och det fick han lära sig den gången ett halvt öra letade sig in i bild.
Visst är Toms Sommar berättelsen om hans liv, men skildringen kan i snart sagt varje stycke lyftas och appliceras på allas våra liv. Det är väl så han vill ha det, han som berättar andras liv och gör det som ingen annan.
Ömma minnen
Skolad till att inte ta plats, att alltid sätta människan i berättelsen först. Allt blir verklighet, allt blir liv, när Tom pratar. När hans röst har berättat om en människa så har hon funnits så mycket mer än om han inte tecknat hennes porträtt.
De skymtar förbi och han minns dem ömt, alla öden, alla som låtit honom följa dem.
Att nu plötsligt förmedla sitt eget liv, hur det började, fortsatte och blev. Rösten är densamma när den talar om pappa Tarzan, mamman som åldrades som ett vin, katten som levde och dog som en mätt kung, vännen som slog mesen ur honom.
Osentimentalt och rakt och sparsmakat får vi små små smakprov ur ett långt liv som började skakigt med granntanten som kom med en apelsin i väntan på att mamman och pappan skulle sluta bråka med varandra.
Vi får tänka själva
Försiktigt berättar Tom, lugnt och med mjuka pauser så att vi får tänka själva.
Är livet kort? Eller är det i själva verket för långt? Alla dessa mellanrum fyllda av just ingenting alls.
Och vad för slags öl ville Monika Z ha? Lättöl, folköl eller starköl?
”Om du inte hajar det, Tom Alandh, är det nog ingen idé att du dyker upp” sa Monica och så fick vetelängden stanna hemma.
För att matcha Toms berättelse med en doft ska jag nu beställa cologne 4711 som Toms fostermamma Greta använde.