Nej, vi måste inte kissa inför varandra

Det är onsdag kväll och jag står i badrummet och borstar tänderna. Så tassar Katrin in, hon fläker upp toalettlocket med en smäll och sätter sig ner alldeles bredvid mig. Jag vänder mig om och tittar på henne där hon sitter och stirrar uttryckslöst framför sig. Hon väntar på att det ska rinna till och så plötsligt börjar det väsa på det där egendomliga sättet. Det är ett underligt ljud det där, urin mot toalettporslin. Det låter så...aggressivt. Och där sitter hon och väser och jag blir genast förbannad.

”Men herregud”, säger jag och flyr därifrån. Och Katrin blir irriterad och säger att ”vi måste ju kunna kissa inför varandra – vi är ju gifta med varandra”.

Jo, tack, jag vet, tänker jag. Vi är gifta. Vi delar allt i livet. Vi har sett varandra nakna. Vi utbyter kroppsvätskor. Men detta går jag inte med på. Jag vill inte vara inne i badrummet när Katrin sitter där och urinerar. Jag går inte med på det. Det finns saker i ett förhållande som man måste få hålla för sig själv.

Jag blir alltid illa till mods när jag ser den där löjliga typen av par som vägrar att ha hemligheter för varandra. De förstår inte att det är osunt. Som de där paren som väljer att ha gemensam mailadress. Ibland får jag mail från adresser av typen Sussiochbenke@hotmail.com. Och det provocerar mig. Där sitter de, Sussi och Benke, och känner sig så tillfreds med sin relation att de till och med delar mejladress.

”Vi har inga hemligheter ”, mallar de sig när folk frågar dem om saken. Jag hatar det. Eller när man går in på Facebook och ska kolla upp nån skön gammal polare och upptäcker att den personen inte finns längre, för på visningsbilden på personen så ser man att där finns två personer. Ett namn, två personer. Så sammanhäftade är han med sin flickvän att de till och med delar Facebook-konto. Eller när jag ringer till min kompis Klas och det är hans tjej Josefin som svarar. Gör hon det bara för att reta upp mig? Jag frågar vad som pågår. ”Klas är i duschen och jag såg att det var du som ringde.”

Och jag vill skrika till henne: ”Men din lilla skata, du ska inte snoka i vem som ringer till Klas. Du ska låta den där telefonen ringa och ringa och ringa fram till dess att Klas väljer att svara, hör du det!?”

Min egen bror var illa ute på samma sätt när han var gift. Både brorsan och hans fru var lika korta och ibland kunde man träffa honom på stan och se att han hade på sig exakt den stickade tröja som hans fru hade burit gången innan man sågs. Då vill man ta fram en liten tändsticka, och fjutta på den där tröjan och just där och då spelar det inte så stor roll om brorsan fortfarande har på sig den när man gör det.

Följ ämnen i artikeln