Inte ens min västa fiende borde få bli stamgäst
Jag står i kön på ett kafé i innerstan. När det blir min tur att beställa, säger snubben vid kassan: ”Du, kan du flytta på dig så kan jag ta några andra före dig?” Jag flyttar åt sidan och tittar på spektaklet.
Han tar hand om den ena kunden efter den andra. Han väljer alla andra framför mig.
När det blivit helt tomt i lokalen, vänder han sig mot mig. Jag ber om en latte och han ger mig en cappucchino som stått ett tag vid kassan. ”Varsågod, det var en felbeställning för en stund sedan, men den är nog fortfarande ganska varm.” Jag ber om en chokladboll och han svarar: ”Det finns bara två, men du kan få köpa en mazarin.”
Jag nickar och väntar på att han ska servera mig min mazarin. Han stirrar på mig som om jag vore hjärndöd och säger: ”Men vafan, kan du inte plocka på dig den själv, vad i helvete är det med dig, har du mens eller?”
Ni tror att jag kokar? Att jag blir Michael Douglas i Falling Down? Att jag när som helst ska slå näven i bordet och ryta: ”Nu får det vara nog!”
Men det gör jag inte. Jag dricker upp min halvkalla kaffe, äter den mazarin jag inte ville ha och lommar ut på Birger Jarlsgatan med den känsla av tomhet jag kan tänka mig att förstagångs-prostituerade har.
Jag har hamnat i det helvete som det innebär att vara stammis på ett ställe. Och en sak ska ni veta om ni inte upplevt det själva någon gång – att vara stammis är det värsta man kan utsätta sig för.
Plötsligt är man inte värd någonting, personalen vet att den här
loosern kan man behandla lite hur som helst – han kommer ju ändå alltid tillbaka. Det är kort sagt en enda lång förnedring att vara stamgäst.
Jag önskar det inte till min värsta fiende.
Efter just detta besök på mitt stamställe kom jag att tänka på det sant paradoxala i det hela, särskilt med tanke på att det är jag som stamgäst – personen som alltid kommer tillbaka – som de verkligen borde ta hand om.
Insikten blev en brytpunkt och jag bestämde mig för att aldrig mer komma tillbaka.
Numera handlar jag alltid mitt kaffe på ett intilliggande kafé. Och varje gång jag tar min kaffe i en take away-mugg, så får jag obehagskänslor när jag vandrar förbi mitt gamla stamställe.
Där inne står han, snubben som behandlat mig som en hög skit, och han ser min mugg med den färggranna loggan från konkurrenten. Och han inser vad jag har gjort och ser på mig med lika delar avsky och äckel. Och själv flyr jag undan med den heta koppen med en känsla av skam som ger mig mycket mer ångest än vad hans vidriga behandling av mig någonsin gjorde.