Spåren mot vår undergång

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-08-27

Aftonbladet besöker forskarna som ser isen smälta bort

I den tusenåriga isen på Grönland hittar forskarna spår som visar hur skrämmande snabbt klimatet ändras.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson har som enda svenska reåreportageteam besökt forskningsstationen Summit Station.

Första kvällen fick jag en bit is av Lance Roth, chefstekniker för de vetenskapliga instrumenten på forskningsstationen Summit Station.

En isbit här borde inte vara så märkvärdig. Under oss hade vi tre kilometer kompakt inlandsis, runt oss sträckte sig snötäcket till horisonten i alla riktningar.

Men biten som Lance gav mig var 3?000 år gammal. Amerikanska forskare hade borrat fram den 650 meter ner inlandsisen.

Jag la biten i en plåtbunke och hackade sönder den med en kniv.

Den var alldeles klar och full med små, tydliga luftbubblor, och den var skör och gick lätt sönder. När jag hade hackat den i lagom stora bitar la jag dem i ett glas och lyssnade.

Det susade när isen smälte och luftbubblorna släpptes fria. Det var luft som hade fångats i snö som föll över Grönland när kung David erövrade Jerusalem, tusen år innan Jesus föddes.

Jag lyfte glaset och drack av det rena, smaklösa vattnet.

Is.

Vatten.

För ett halvår sedan var jag på andra sidan jorden, i det lilla öriket Tuvalu i Söderhavet. Jag var där av samma skäl som jag befinner mig på toppen av den grönländska inlandsisen, nämligen den globala uppvärmningen.

Tuvalu förutses bli den första nation som går under på grund av uppvärmningen. Öarna försvinner sakta i det stigande havet.

Det kändes märkligt att flyga till högsta punkten på Grönlands inlandsis för att få veta mer om uppvärmningen. Här går temperaturen aldrig över noll och stationen har varit nära köldrekordet för norra halvklotet, drygt 70 minusgrader.

Men på Summit Station samlas forskare för att studera iskärnor, solstrålning, snöns sammansättning, dess förmåga att späs ut och luftföroreningar. Härifrån kom den första varningssignalen om att klimatet är mycket svårare att förutse än vi hittills trott.

På Grönland är problemet detsamma som i Tuvalu, fast omvänt. Vattnet – det frusna – försvinner. Men Grönland och Tuvalu är sammankopplade av oceanerna.

Isen som smälter bidrar till att dränka Tuvalu.

Så länge isen finns kvar har den mycket att lära oss: bubblorna i mitt glas talade till den som kunde tolka dem.

Sandy Starkweather är doktor i klimatologi och vetenskaplig projektledare på Summit. Vi satt och talade en stund i Stora huset, forskningsstationens kök, matsal och samlingslokal. Huset är byggt på styltor vilket är nödvändigt eftersom snötäcket här ökar med 70 centimeter om året. Om huset ställdes på isen skulle det vara begravt och försvunnet inom tio år.

Sandy tog med mig ut, det var en vacker kväll, knappt 20 grader kall och vindstilla. De låga solstrålarna skapade en ocean av gnistrande diamanter runt oss.

– Vi står på 70 meter snö, sa hon. Därunder trycks snön ihop och blir till glaciäris. Luften i snön blir bubblor i isen. Med hjälp av luftens isotoper (atomer med olika antal neutroner) kan vi bestämma isens ålder.

Sandy gick fram till ett förråd nedgrävt i snön. Hon öppnade en trälucka, steg nerför en uthuggen trappa, tog fram en tub och skakade loss en grå cylinder av is.

– Den är tusen år gammal. Med hjälp av is som den här kan vi studera hur klimatet på jorden var då.

1993 lyckades amerikanska forskare efter fem års arbete borra 3053 meter genom inlandsisen ner till berggrunden. Det var en sensation.

– Det gav oss 110 000 år av ishistoria och därmed klimathistoria, sa Sandy.

Hon höll upp isbiten så att den arktiska solen glödde i den.

– Innan dess hade ingen varit så orolig för den globala uppvärmningen. Men då lärde vi oss att stora förändringar kan ske dramatiskt och på kort tid, på bara några få år. Det var överraskande.

Vad betyder det för oss, mänskligheten, i dag?

Varför är forskningsstationen Summit Station så viktig att amerikanska armén låter Herculesplan utrustade med skidor flyga upp vetenskapsmän, tekniker, gäster och förråd från Kangerlussuaq vid kusten i stort sett varje dag?

Den korta arktiska sommaren går mot sitt slut. För några veckor sedan var här 58 personer, de flesta forskare, sysselsatta med att ställa upp mätutrustning. Fyra tekniker kommer att finnas på stationen hela vintern för att underhålla och läsa av apparaterna.

Lance Roth hade visat mig runt bland all utrustning.

– Detta är, sa han när vi stod i snön, ett sterilt laboratorium. Det finns inget här. Det är ett kontrollerat område där vi kan registrera mikroskopiska förändringar i atmosfären.

Han öppnade en väska och drog ut ett fyra meter högt teleskoprör.

– Det drar in växthusgaser från luften. När jag öppnar ventilen måste jag hålla andan, annars registrerar den utandningsluften.

Ett par kilometer från lägret började säsongens sista projekt. Harro Meijer, professor i isotopfysik vid Groningens universitet i Holland, stod vid en barnbassäng av plast. Den var blå med glada, gröna delfiner.

Han pumpade upp vattnet i en liten snömaskin som han köpt på postorder.

– Vi gör egen snö! Det ska bli ett lager på en till två centimeter.

Vattnet var rödfärgat så att Meijer skulle se hur lagret la sig mellan fyra flaggor på bambupålar. Han var entusiastisk. Han hade kommit på en metod att ytterligare förfina tolkningen av iskärnan. Den snö som faller i år späs ut av nästa års snö. Hur mycket späs snön ut på tusen år? 100 000 år?

Meijer hade med hjälp av en tillsats 200 milliliter tungt väte – ”mycket enkelt” – ändrat den konstgjorda snöns isotopsammansättning, och därmed gjort den möjlig att spåra.

Nu kan han komma tillbaka år efter år, ta prover och följa hur hans konstgjorda lager späs ut och påverkas av den snö som lägger sig ovanpå.

Mitt hjärta bankade. Det var inte av upphetsning över Meijers experiment.

Att pulsa i snö på 3 000 meters höjd är ansträngande. Meijer hade fått lägga sig och vila ett par timmar mitt på dagen, men nu var han pigg, nästan uppspelt. Han hoppades ge en viktig pusselbit till den samlade klimatforskningen.

Han var entusiastisk över vetenskapen men inte över dess förmåga att påverka. Senare satt vi i Stora huset och Meijer sa:

– Vi kommer aldrig att få se samhället ändras på grund av vetenskapsmännens varningar. Något sker först när det blir energibrist. Eller när våra vägar dränks av det stigande vattnet. När paniken kommer.

Jag nämnde något jag hade läst och diskuterat med Sandy Starkweather: att vår civilisation kanske blev möjlig tack vare att klimatet stabiliserades för ungefär 12 000 år sedan.

Människorna innan dess hade lika stora hjärnor som vi. Varför utvecklade inte de jordbruket? Skriftspråket? Varför förmådde inte de skapa ett överskott som var förutsättningen för städernas uppkomst?

– Jo, civilisationen uppstod i en period när klimatet var inne i en stabil period. Men vi har lärt oss av isen att stabilitet inte är självklart. Klimatet kan ändras dramatiskt och snabbt.

– Förra istiden slutade chockartat. På ett sekel steg temperaturen åtta till tio grader. Så gick det tillbaka och vi hade en istid i ytterligare 2?000 år. Sedan var det plötsligt slut.

Det stora huset vajade knappt märkbart för vinden. Utanför fönstret fanns bara två färger, den kritvita snön och den koboltblå himlen.

– Koldioxiden i atmosfären har ökat 40 procent de senaste hundra åren på grund av människans aktiviteter. Man har sällan 100 procents säkerhet i vetenskapen. Men detta är helt säkert. Och det är mycket sannolikt att koldioxiden bidragit till den globala uppvärmningen.

Meijer tog en klunk kaffe.

– Klimatet är ett komplicerat, kaotiskt system. Men människan bär sig åt som ett maniskt barn som leker med knapparna i ett flygledartorn?…?vi är som ett barn som leker med knapparna i ett kärnkraftverk och hoppas att inget händer.

Han rörde pekfingret upp och ner, som om han satte på och stängde av en knapp, satte på och stängde av...

Jag gick ut. Stationens sjukvårdare Jay Weatherspoon körde fotografen Urban Andersson och mig på en kälke bakom en snöskoter. Han tog oss så långt bort att vi knappt såg Stora huset på dess styltor. Dess skarpa siluett i den rena, torra luften stack upp vid horisonten.

Runt oss var jordens vita välvning. Solen stod högt, snön gnistrade inte.

Jag tog av mig vanten och kände på det kalla pudret.

Snön lägger sig i lager på lager och blir till is. Isen pressas samman och utåt mot kusterna, där den smälter och kalvar.

– Här har aldrig en människa gått tidigare, sa Jay. Jag såg mig om.

Inget liv, bara snö.

Ändå kan den lära oss så mycket om våra liv.

Följ ämnen i artikeln