Lokförare: Minnet sitter kvar hela livet

Dan Gustavsson har kört ett tåg under en tragisk dödsolycka på tågspår

Sedan 1980-talet har antalet döda och skadade vid järnvägsövergångar halverats.

Ändå sker olyckor när människor eller bilar ska ta sig över spåren.

– Det är ett minne som sitter kvar livet ut, säger lokföraren Dan Gustavsson som själv varit inblandad i en dödsolycka.

I går dog två flickor i en olycka vid en järnvägsövergång i Stenungsund på västkusten. Övergången var en så kallad gångfålla med ljud och ljudsignaler men inga bommar som går ner.

– Man leds i en fålla så att man ska styras att titta åt båda hållen. Dessutom finns varningssignalering, säger Thomas Pettersson på Trafikverket.

Han berättar att antalet plankorsningar, alltså korsningar där trafiken inte leds över eller under spåren, har minskat med hälften sedan mitten av 1980-talet.

Eftersom nästan alla dödsolyckor med tåg inträffar vid plankorsningar har säkerhetsarbetet gett resultat. De senaste åren har antalet olyckor och antalet döda och skadade halverats.

Lång tid att bearbeta

Men fortfarande inträffar olyckor när trafikanter chansar och försöker ta sig över korsningar trots att tåget kommer.

Dan Gustavsson är ordförande i Svensk lokförarförening. Han vill inte uttala sig om olyckan i Stenugnsund men har själv varit inblandad i en dödsolycka, också vid en gångfålla, och vet hur det känns.

– Jag lider med alla inblandade. De två tjejerna som hamnade framför tåget, deras vänner och släktingar. Och sen har du lokföraren som upplevt något som det kommer att ta lång tid att bearbeta.

Han välkomnar Trafikverkets arbete med att bygga bort plankorsningarna och säger att incidenterna på spåren blivit färre.

– Ju mer planskilt det blir desto bättre är det. Då kommer man inte i kontakt med varandra.

Bristande respekt

Men själva korsningarna är bara en del av arbetet. Enligt Dan Gustavsson är människors bristande respekt för tågen det största problemet.

– Jag ser det som en attitydfråga. Många människor tror att de hinner före tåget och rusar över spåret i stället för att vänta några sekunder.

Han efterlyser nu mer information om riskerna med att röra sig på spåret.

– Man visar för dålig respekt. Inte bara ungdomar utan många vuxna är också helt bedrövliga.

Han tror inte att alla förstår kraften i ett framrusande tåg.

– Ett tåg kan inte väja på samma sätt som en bil kan, det handlar om helt andra krafter. Här pratar vi om en bromssträcka på upp till en kilometer och man har ju inte satt upp gångfållan för intet.