Här upprepar historien sig

Peter Kadhammar

I förrgår distribuerade Irans ambassad i Sverige ett pressmeddelande som gav utländska ”inkräktare” skulden för demonstrationerna.

I går fördömde den iranska televisionen USA:s ”oacceptabla” inblandning i landets angelägenheter.

Dessa uttalanden ingår i alla auktoritära regimers rutinmässiga krishantering. Att skylla på utlandet är lika självklart som att använda kravallpolis, civila råskinn med påkar och, slutligen, soldater med skarp ammunition.

Är medborgarna missnöjda? Ondsinta utlänningar sprider lögner.

Demonstrerar de på gatorna? Det måste finnas hemliga arrangörer.

Viftar de med plakat? Främmande makter betalar papperen och färgen.

De senaste dagarnas proklamationer påminner om den trängda shahregimens retorik i slutet av 1970-talet.

Demonstranter sköts

Det är alltid fascinerande att försöka finna en tidpunkt när historien stod och vägde, och tippade över. En sådan skulle kunna vara januari 1978. Då angrep tidningen Ettela’at den landsflyktige religiöse ledaren ayatollah Khomeini, ”en äventyrare ... knuten till reaktionära kolonialister”. Artikeln var skriven av shah Reza Pahlavis informationsminister. Han påstod att Khomeini tog emot pengar av Storbritannien.

När artikeln publicerades utbröt protester i staden Qom, demonstranter sköts till döds, nya demonstrationer följde ...

Ett år senare återvände Khomeini i triumf och prästväldet infördes.

Britter och ryssar

Hur kan två så olika regimer som shahens och prästernas med 31 års mellanrum ta till samma argument när de ställs inför omfattande folkliga protester?

Det handlar inte enbart om maktfullkomliga reflexer.

Retoriken bottnar i en historisk sanning.

Iran var en brännpunkt i stormakternas spel redan innan världen blev beroende av olja. Framför allt Storbritannien och Ryssland konkurrerade om makt och inflytande.

USA stödde Saddam

Efter andra världskriget trädde USA in och arrangerade en statskupp mot premiärminister Mosaddeq när denne gick emot de internationella oljebolagen.

USA försåg Saddam Hussein med satellitbilder under hans anfallskrig mot Iran. När Saddam använde gas mot iranierna hade Washington inga synpunkter.

Sedan invaderade USA Irak och störtade Saddam. Det låg i luften att nästa mål var Iran, en av ”ondskans axelmakter” som president Bush uttryckte det.

Att varna för imperialistiska sammansvärjningar och provokatörer är inte ett uttryck för paranoia i Iran. Det är ett uttryck för medvetenhet.

Iranska oppositionella uttrycker således ingen tacksamhet över stöd från USA. Ett sådant stöd skulle snarare förinta en bred proteströrelse.