”Något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva”
HAVANNA. Zolemy, 47, sitter bänkad framför tv:n med en känsla av overklighet.
Hon ser en amerikansk president tala direkt till det kubanska folket i Kubas statstelevision. Om frihet, demokrati och fria val.
– Det här är något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Stenålders-tv:n är placerad längst in i ena hörnet av det trånga vardagsrummet med färgen flagnande från väggarna och tvättlinor hägnande från taket. I ett annat hörn står en barnhage med en gunghäst och några leksaker.
Bilden är en aning kornig men tillräckligt bra för att det tydligt ska gå att se att det är president Barack Obama som står där i talarstolen med den kubanska och den amerikanska flaggan bakom sig.
Ögonblicket före har bilden zoomat in president Raul Castro som också befinner sig i en den klassiska teatern för att lyssna till Obama. Han lyfter leende ena handen i en hälsning och möts av stående ovationer.
Den amerikanske presidenten öppnar försiktigt. Efter att han inlett med att fördöma terrordåden i Belgien citerar han en av Kubas frihetshjältar. Resultatet är smattrande applåder.
Han talar sig varm för att häva embargot som han anser varit ett enda stort misstag.
Mer applåder. Detta är vad både regimen och vanliga kubaner vill höra.
”Borde hålla fria val”
Men ganska snart kommer Obama in på minerad mark.
– Varje kuban har rätt att uttrycka sina åsikter utan att känna rädsla, säger den amerikanske presidenten direkt till det kubanska folket. En kvinnlig simultantolk översätter varje ord i direktsändning.
– De som är oliktänkande ska inte kastas i fängelse. Kuba borde hålla fria val. Mänskliga rättigheter är universella.
TV:n visar inte Castros reaktion men Zolemy sätter handen för munnen i pur förvåning. Men hon är mycket försiktig när hon pratar om den här delen av Obamas tal.
– Jag är rädd för att tala om frihet och demokrati. Om jag säger något så kan det hända att jag råkar illa ut.
När Obama kommer in på att det också är en rättighet för vanliga kubaner i USA och på Kuba att få träffa varandra och hela splittrade familjer så reser sig Zolemy upp med tårar i ögonen och lämnar rummet.
– Jag har en dotter som flytt till USA och gift sig med en amerikan, berättar hon när hon hämtat sig. Jag har inte sett henne på fem år och längtar så efter att få träffa henne. För mig är det här det viktigaste med de nya relationerna mellan våra länder. Att vi fritt ska kunna resa fram och tillbaka mellan Kuba och USA.
”Det var bäst med Obamas tal”
Eric, 36 kommer in från rummet intill i vit, dammig kortärmad tröja och vita byxor.
– Det bästa med Obamas tal var när han sa: Ni har problem på Kuba. Jag skulle gärna vilja hjälpa er men jag är inte gud. Ni måste ändra er själva.
– Men på 50 år har det inte hänt någonting. Nu får vi se om det verkligen blir några förändringar efter att Obama har åkt. Jag hoppas men är långtifrån säker.
När programledaren strax före talet säger att arrangemanget är ett möte det kubanska folket och Obama så fnyser Eric högljutt.
– Det är vi som är det verkliga folket, säger han och pekar på sig själv. De som sitter i teatern och som fått personliga biljetter till basebollmatchen med Obama är en liten, priviliegerad elit.
Mot slutet av sitt tal uppmanar Obama både kubaner och amerikaner att glömma det förflutna och istället se mot en gemensam framtid. Hans avslutningsord är:
– Yes, we can.
Teaterpubliken utbrister i ovationer. Obama har ännu en gång skapat historia på Kuba.
Zolemy är fortfarande lite i chock.
– Att Obama kan tala direkt till oss visar att det kan vara stora förändringar på gång, säger hon hoppfullt.