”Krypskyttar, bomber och dyra bilar. Vi har allt i Mosul”
Uppdaterad 2017-03-15 | Publicerad 2017-03-14
MOSUL. Två tillfångatagna IS-män förs bort framför våra ögon.
En tredje ligger död på marken.
Helikoptrar skjuter raketer som får himlen att likna ett dataspel.
De två skäggiga IS-männen drivs fram längs gatan i Tayaran-distriktet i västra Mosul. Deras händer sitter samman i buntband. Huvudena är böjda framåt.
Anar de vad som väntar? Att de riskerar tortyr och avrättning?
En irakisk antiterrorsoldat slår den ene över ryggen, så att han nästan snubblar i gruset.
Vi springer ifatt för att ställa frågor. Men de irakiska soldaterna uppmanar oss att försvinna:
Visa inte våra ansikten! Skriv inte våra namn! Nämn inte vad ni har sett!
– Visa inte våra ansikten! Skriv inte våra namn! Nämn inte vad ni har sett!
Slaget om Mosul har pågått i snart fem månader. Den irakiska armén kör in förstärkningar, långa karavaner med pansarfordon. IS försvarar sig hårt och framryckningen går förtvivlat långsamt.
En frustrerad kapten talar högt i telefon:
– Tre av IS krypskyttar stoppar allt avancemang. De håller upp en hel brigad!
- Vill du ha utrikesnyheter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Utrikes på Facebook!
Inne på en fältklinik, som inrymts i ett tvåvåningshus, blir priset för befrielsen tydligt. Fronten är bara några kvarter bort och dygnet runt kommer döda och skadade soldater hit.
Doktor Suha, en 46-årig kvinna i gul sjal som lämnat familjen i Bagdad för att jobba som frivillig, tar emot dem.
– Det är farligt här på natten. Min syster säger att jag ska åka hem, men jag kan inte. Jag behövs här. Förstår du hur meningsfullt det är? Jag räddar mitt land.
Det smäller till. Palmerna skakar.
Doktor Suha säger att hon tappat räkningen på hur många döda soldater hon har sett den senaste veckan. Hon skrattar till.
Mitt största problem är att få alla karlar runt mig att jobba
– Mitt största problem är att få alla karlar runt mig att jobba!
Hon skjuter bort det svåra, all meningslös ondska, så att det enda som återstår och det enda som upptar hennes tankar är det hon faktiskt kan göra något åt. Med sina två händer.
Att rädda liv.
Hon avbryter sig mitt i en mening.
En ung man, med spinkig kropp och pojkaktiga drag, bärs in på en bår.
Han heter Hadi, är 22 år och kommer från Bagdad. För tio minuter sedan stannade han och kamraten Tariq sin Humvee i närheten av Hurriya-bron, som förbinder västra och östra Mosul.
Tariq gick ut för att ta ut färdriktningen med en gps, medan Hadi satt kvar. Han hann bort ett femtiotal meter innan IS-raketen slog ner i deras fordon.
Tariq går fram och tillbaka framför båren. Han tänder cigaretter. Hör att vi är från Sverige, försöker styra över samtalet på Zlatan och Volvo.
– Jag är i chock. Vi har levt inpå varandra, som bröder, i månader. Jag väntar bara på att han ska ställa sig upp igen.
Han tystnar.
Ser ut på gatan.
Flyktingar tar sig mödosamt fram, precis som i går och som alla andra dagar i Mosul. Vid gatans slut väntar de enorma vallgravarna av uppriven jord, som för tankarna till invasionen av Normandie.
Kanske har den värsta leran torkat upp. Regnet har tillfälligt upphört och det blåser en mild vind.
Med en stor pincett försöker doktor Suha plocka ut splittret ur Hadis hals, som är helt öppen.
Hon böjer sig fram, konstaterar att han inte andas. Tar upp en sugrör och börjar blåsa in luft.
Bröstkorgen häver sig. Men armen hänger slappt ner.
Runt henne mumlar de manliga sjukvårdarna. Hoppet sviktar, Hadi kommer inte att resa sig upp.
– Tio procents chans att han överlever, om jag ska vara optimist, säger doktor Suha och drar av sig de blodiga plasthandskarna, medan ambulansen med Hadi långsamt rullar bort.
En soldat som heter Ahmed Kamel leder oss ner i källaren för att visa den bisarra upptäckten han gjorde för en vecka sedan, när huset togs över.
En hel radiostation, komplett med toppmodern sändningsutrustning. Den tjockaste kabeln är 50 millimeter. Ett särskilt telekommunikationsteam från Bagdad kom hit och klippte av den.
Man tror att det här var en av de viktigaste stationerna för IS propaganda-radio, som nu har tystnat.
Man tror att det här var en av de viktigaste stationerna för IS propaganda-radio
Klinikens militäre chef major al-Kazali är upptagen av sin egen mardröm – kemiska vapen. Han har skärmat av klinikens lugna bakgård och satt upp pappskyltar: “klä av patienten här” och “borsta av med tvål och vatten och rengöringsmedel” och “undvik all kontakt med andra”.
Premiärminister Haider al-Abadi har sagt att det inte finns bevis för att IS använder stridsgaser i Mosul. Men majoren har själv sett tre fall.
– De har kommit hit och kräkts och kippat efter luft. Min uppgift är inte att ta reda på vad de utsatts för utan att behandla dem som alla andra, men avskilt.
Vi hör fågelsång och granater.
Men känner lukten av något annat.
En död IS-krigare ligger kvar på gatan, intill sin hemmabyggda bilbomb.
Han har legat där och ruttnat en vecka, med en ljusblå filt över sig. Flugorna kryper, den döde grinar genom skägget, det är en skräckinjagande syn.
Varför tar man inte bort honom?
Soldaten ryckt på axlarna. Han struntar i den döde, är mest intresserad av den förstörda bilen under det påbyggda plåtskalet, en Hyundai suv.
Självmordsbomber och dyra bilar. Vi har allt i Mosul
– Flyganfall, kulsprutor, krypskyttar, självmordsbomber och dyra bilar. Vi har allt i Mosul, säger han och skrattar.
Kanske är den här texten förvirrad och rörig. Som om händelser och intryck slängts ut slumpartat, huller om buller.
Det är för att det är precis så här kaosartad som vardagen i Mosul är.
Det är kriget i realtid. Kriget, som dataspelsliknande verklighet, återspeglat i ett enda kvarter.
Plötsligt fylls himlen av helikoptrar. De flyger över oss och skickar iväg raketer som lysdioder mot den gamla stadskärnan.
Svarta regnmoln drar in.
IS svarar som alltid med sina 23 millimeterskanoner.
Helikoptrarna tvingas upp på högre höjd och retirerar i en halvcirkel för att sedan vända tillbaka mot fronten igen, medan soldater och terrorister, civila vuxna och barn – hela det sönderkrigade Mosul – förbereder sig på nästa skyfall.
