Jag lät min egen mini-me löpa

Alex Schulman Journalist, nöjesprofil.

Jag sitter i en tunnelbanevagn, djupt inträngd i ett hörn. Bredvid mig sitter en kille i 15-årsåldern. Han har på sig en luva som ser ut som en bikupa. Det ser mycket lustigt ut, man känner för att skrapa honung ur honom.

Plötsligt böjer sig ungen framåt, jag tror först att han letar efter något han tappat. Långsamt och utstuderat spänner han ihop munnen och trycker fram en salivklump som ligger dallrande och vit som havsskum längst ut på läpparna. Han gör det med förfinad motorik, han påminner i koncentration om en glasblåsare mitt i kritiskt skede. Så faller den dallrande salivklumpen mot golvet och landar alldeles bredvid min sko.

Min första impuls – att ta tag i nacken på ungjäveln, trycka ner hans ansikte mot golvet och när jag tvingar honom att slicka upp sitt eget spott så väser jag sådär genom tänderna: ”Man spottar inte inomhus.” Men så minns jag själv hur många gånger man själv suttit på bänkar och spottat i min ungdom. Man satt med sitt coola gäng på skolrasterna med nerböjda huvuden och spottade och spottade med sådan frenesi att man till slut bildade ordentliga pölar av spott. Störst pöl vann, sen var rasten slut.

Jag vet inte riktigt varför man höll på med det där. Man bara gjorde det. Det var en del av ens ungdoms-tics kanske.

Man gjorde ju överlag udda grejer på den tiden. Man hullade, minns jag, vilket innebar att man med tungans hjälp spottade små strilar av saliv mot andra. Som en liten salivdusch mitt i vardagen. En kille i min klass, Jonas, kunde hulla flera meter.

Och man piskade till med sitt pekfinger mot sin tumme hela tiden i ungdomen. En häftig snärtrörelse som helt och hållet saknade funktion. Och man vände ögonlocken ut och in, så att man såg ut ”som ett jävla cp”.

Och man trummade mot alla lediga ytor, minns ni det? Så fort man hade händerna fria så satt man och trummade så farsan blev galen. Men framför allt spottade man. Jag spottade utav helvete. Tyst och koncentrerat satt jag lite här och var och byggde upp mina högar av spott.

Och jag tittar på ungjäveln och konstaterar att han bara är den nya generationen av mig själv. Jag kliver över spottloskan, ursäktar mig och låter min egen mini-me löpa.

Följ ämnen i artikeln