Ett barn ska inte behöva oroa sig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-10
Det är bara två veckor sedan jag pratade med min 9-åring.
–Visst skulle du kunna ta bussen till Slussen ensam?
– Nja... jooo... tvekade han.
–Skulle du tycka att det var läskigt?
–Nja.... Jooo, lite. Nån skulle ju kunna komma och göra illa mig.
Då, för två veckor sedan, blev jag lite bekymrad.
Det är inte meningen att en nioåring i en lugn förort i Sverige ska vara oroad över att någon kan komma och ”göra illa honom”.
Men jag får nog tänka om.
Så här:
I 42 av mina 47 år har jag kunnat leva i en slags trygg förvissning om att vi är skyddade mot vansinnesdåd om vi bara inte går på mörka bakgator, ger oss in i knarkarkvartar eller försöker blåsa en skurk på pengar.
Så enkelt som så.
Men min nioåring har sedan 2003, när han var 4 år, hört om det ena fallet galnare än det andra.
En mamma som knivhuggs ihjäl när hon är i en affär och handlar.
En liten flicka som huggs ihjäl när hon leker på dagisgården.
En liten pojke som huggs ihjäl på väg hem från skridskobanan.
En pappa som huggs ihjäl på jobbet.
Och det är bara början på listan.
Nu ska han snart höra om en 5-åring som blir stampad på vid lekplatsen och en 9-åring som överfalls i sitt hem.
Tror fan att ett barn blir livrädd när verkligheten ser ut så här.
Vad är det som har hänt?
Jag skulle så hjärtans gärna vilja sätta mig på huk framför honom, se honom i ögonen och bedyra att inget ont kommer att hända honom.
Men det kan jag ju inte.
Så nu bjuder jag in er hela bunten: Fredrik, Maud, Jan och Göran.
Välkommen hem till mig för att se min yngste son i ögonen och lova honom att ingen galning ska kunna gå lös på gatorna och hugga ihjäl folk i fortsättningen.
Att han tryggt kan ta bussen själv.