53 miljarder – är det ens en satsning?
Stora, stygga Putins vidriga andedräkt blir allt mer påträngande.
Då ska 53 miljarder extra om året läggas på att rusta det svenska försvarets halmhus.
Men inte fasen räcker det till en kåk av tegel.
Vi kan bara hoppas att verkligheten inte kommer för att frusta och pusta.
Är det kris?
Om man lyssnar på vad politikerna säger är svaret ja. Faktiskt det allvarligaste läget sedan andra världskriget, enligt statsminister Ulf Kristersson (M).
En strid ström av politiker och experter räknar nu antalet år vi har på oss att bli redo för en rysk attack västerut på ena handens fingrar.
Men ord och verklighet har en tendens att vara olika saker.
Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak aviserade häromdagen en ökning av försvarsutgifterna till 2,5 procent av BNP till 2030. Landets industri ska försättas ”på krigsfot”.
Nåja. Det får i så fall handla om ett väldigt litet krig. Eller en väldigt liten fot.
Under andra världskriget toppade Storbritanniens försvarsutgifter på över 50 procent av BNP.
Sverige, tryggt utanför konflikten, låg på 12–13 procent.
Se där, vad krigsfot verkligen kostar.
2030 ska Sveriges försvarsutgifter vara uppe på 2,6 procent av BNP – 52,8 miljarder kronor mer än idag.
Det föreslog Försvarsberedningen idag.
Är det en satsning?
Vi har fortfarande inte ens det försvar som politikerna bestämde att vi skulle bygga för fyra år sedan.
Arméns fyra brigader är inte klara. Vi har nu en, knappt två. Robotluftvärn på korvetterna är inte installerat. Några nya korvetter är inte beställda. Luftvärnssystem till brigaderna är inte inköpt.
Mycket av pengarna kommer helt enkelt gå till att färdigställa det försvar vi tyckte att vi behövde innan storkrig bröt ut i Europa.
Innan iranska vapen började bomba sjötrafiken på Röda havet.
Innan vi gav bort krigsmateriel för 30 miljarder kronor till Ukraina.
Innan en orange man med underlig frisyr hotade att åter dundra in i Vita huset och slå undan benen på Nato.
Allt beror på hur man ser det.
Är det här en riktig brytningstid – en ”förkrigstid” som både Polens president Donald Tusk och Sveriges försvarsstabschef Michael Claesson säger – så lär det inte duga att möta omvärldens krav pö om pö, med ögonen snarare på vad statskassan förmår än vad som behövs.
Kriget är respektlöst på det sättet. Det väntar inte på att vi steg för steg ska bygga förmågan att möta det.
Det är dock lätt att förstå motståndet.
Försvaret är den plats dit politikers drömmar kommer för att dö.
Varje krona till karbiner som idealiskt aldrig ska behöva avfyras i ondo är en krona som inte kan gå till klimatomställning, sjukvård, skola eller sänkta skatter.
Det är ingen som blir politiker för att skyffla miljarder ner i ett bottenlöst hål, där resultaten märks först när man själv har gått i pension.
Har vi tur kommer det ”bara” att ha gått 14 år efter beställning innan Sveriges två nya ubåtar är levererade.
Vem överlever så många år i toppolitiken?
Avvägningarna är inte lätta. Försvaret är inte precis Sveriges enda behov. Men frågan kan inte vara om vi har råd. Frågan är bara var pengarna ska tas ifrån.
Där väntar en politisk konflikt som ännu inte är utkämpad.