Politisk kris hotar freden på Nordirland
Publicerad 2017-03-02
BELFAST. Alla politiker vi träffar i Nordirland säger att fredsprocessen är omöjlig att riva upp.
Kanske är det därför ingen längre verkar vara beredd att försvara den.
Dagens parlamentsval kan mycket väl sluta med direktstyre från London.
På Sinn Feins trånga kontor på Falls Road i Belfast råder febril aktivitet. Partiets nya unga ledare på Nordirland, Michelle O´Neill har bråttom och hinner inte prata. Istället får vi träffa partiets talesman och ordförande Declan Kearny i ett pyttelitet konferensrum på övervåningen.
Hans blick känns genomträngande när han säger:
– Fredsprocessen är oåterkallerlig. Vi kommer aldrig att gå tillbaka till våldet.
3 000 dödades
Han syftar på de 30 år av inbördeskrigsliknande förhållanden kallad the Troubles, som rådde på Nordirland från 1969 och fram till det så kallade Långfredagsavtalet skrevs på 1998. Ett avtal som lade grunden för fred mellan katoliker och protestanter. Mellan de som vill ha ett enat Irland och de som vill att Nordirland fortfarande ska tillhöra Storbritannien. Över 3 000 människor dödades under konflikten.
I grunden handlar motsättningarna inte om religion utan om nationstillhörighet även om stridlinjen går mellan republikaner (katoliker) och lojalister (protestanter).
Det unisont hyllade fredsavtalet går ut på att de två sidorna ska lämna ifrån sig vapnen, dela makten och lokalt styra Nordirlands affärer. Så har det fungerat fram till dagens politiska kris då republikanska Sinn Fein drog sig ur med hänvisning till en korruptionsskandal.
Men den var bara ett svepskäl. Det verkliga skälet är att Sinn Fein tröttnat på att det största protestantiska partiet, DUP, i deras ögon struntar i att följa fredsavtalet.
”Unionisterna måste ändra sig”
Kollapsen av det delade styret ledde fram till torsdagens nyval som alla hoppas ska leda fram till en ny lokal regering där makten delas mellan de båda sidorna. Men lyssnar man på retoriken i valrörelsen låter det inte särskilt troligt.
– Unionisterna måste ändra sig och följa fredsavtalet, säger Kearny och spänner blicken i mig. Det finns ingen annan väg.
När vi träffar Christopher Stalford, en av DUP:s kandidater i valet, är han också noga med att först försäkra oss att fredsprocessen är här för att stanna.
– Ingen här på Nordirland vill gå tillbaka till vårt mörka förflutna, slår han fast.
”Magstarkt av Sinn Fein”
Men i nästa ögonblick är han lika oförsonlig som Sinn Fein.
– Det är magstarkt av Sinn Fein att anklaga oss för att bryta mot fredsavtalet när det tog dem 30 år att besluta att det var fel att skjuta och mörda folk.
Från utsidan är DUP:s högkvarter ännu mer oansenligt än Sinn Feins. En sliten mässingsskylt vid den fönsterlösa ingången är det enda som avslöjar vem som huserar i tegelbyggnaden. Skylten är dessutom urgammal. Som partiets ledare anges fortfarande Ian Paisley, en stridbar protestant under de våldsamma åren som avled 2008.
I dag har partiet en kvinnlig ledare precis som Sinn Fein.
Under the Troubles var Sinn Fein och DUP två extremistpartier. Sinn Fein var terrorstämplade IRA:s politiska gren och DUP stödde många av de paramilitära protestantiska grupperna som med våld bekämpade IRA.
”Dags att vakna”
Fredprocessen har inte bara gjort de två partierna rumsrena. De dominerar numera den katolska respektive den protestantiska väljarkåren. Och nu ser vi hur den dominansen resulterat i att de förlorat mycket av den kompromissvilja och goodwill som låg bakom Långfredagsavtalet.
I en förort till Belfast träffar vid socialdemorkatiska SDLP:s unga ledare, Colum Eastwood. Hans parti har anhängare på båda sidor och spelade en nyckelroll för att fredsavtalet kunde komma till stånd men har sedan dess fört en alltmer tynande tillvaro när de förlorat röster till både Sinn Fein och DUP.
– Det är dags för politikerna att vakna upp och inse vad som står på spel, dundrar han. Om vi får ett valresultat som det opinionsmätningarna förutspår så kommer vi inte att kunna bilda en ny regering med maktdelning eftersom de två stora partierna står så långt ifrån varandra.
Han pausar en stund och kliar sig på en grå fläck i det annars svarta skägget medan han formulerar vad det innebär för självstyret.
– Då kommer vi istället att styras direkt från London. Det vore en katastrof för Nordirland.