Det handlar om förbrödring
Jag sitter på treans blåa buss i Stockholms innerstad. Jag sysselsätter mig inte. Jag bara sitter och betraktar hur bussen lägger sina passagerarägg vid utvalda platser. Alldeles vid Slussen får min blåa buss ett möte av en annan blå buss. Jag ser hur min chaufför vinkar till med högerhanden i en vänlig gest och jag ser hur den andra bussens chaufför besvarar hälsningen.
Som jag älskar att se sånt där. Jag vet inte riktigt varför, men de där hälsningarna busschaufförer emellan gör mig alltid på ett alldeles sällsynt gott humör.
Man kan sluta sig till att de inte känner varandra över huvud taget. Ändå hälsar dessa främlingar på varandra, som någon form av förbrödrande gest. Den gesten säger: ”Vi busschaufförer håller ihop. Vi visar vänlighet mot varandra. Vi vet hur det är att vara busschaufför.”
Det dröjer inte länge innan en ny buss dyker upp och samma sak händer igen och plötsligt porlar det inom mig av en fantastisk lycka. Och när jag sitter där och ler fånigt för mig själv på vägen upp mot Katarinavägen slår det mig att jag sett denna typ av beteende på andra platser. De är vanligt förekommande på kändisfester. Där står celebriteterna i en foajé och snaskar gratismat. Där kommer Börje Salming vandrande. 176 stygn skimrar till som en regnbågslax i vattenbrynet när han går förbi.
Och i andra sidan av rummet tassar Arne Weise fram på lätta, loaferklädda fötter. Han är brun utan sol i ansiktet och det klär honom förbaskat bra, bara han stoppar ner sina kritvita händer i fickan så att inte bluffen avslöjas.
Och så möts Börje och Arne av en slump i mitten av rummet. Och jag vet att de inte känner varandra. De har inte ens pratat med varandra.
Deras blickar möts och med en kuslig samtidighetsprecision lyfter de sina händer och formar munnen till ett ”hej”. Utan att ha någon relation till varandra, utom den man har med sina kändisar genom tv-apparaten.
Den hälsningen säger bara en sak:
”Vi kändisar håller ihop. Vi visar vänlighet mot varandra. Vi vet hur det är att vara kändisar”.
Och på något sätt känner jag samma lycka när jag ser det där som när jag sitter på treans blåa buss och ser chaufförers händer fladdra som vimplar så fort de möter en annan buss.
Det handlar om förbrödring. Jag älskar förbrödring.