’En attack i talet jag aldrig hört’

Peter Kadhammar

Kungen fortsätter sin Eriksgata men vissa frågor viftar han irriterat bort.

Aftonbladets Peter Kadhammar följer hans resa till Ångermanland – och ser ett Sverige som förändrats men ändå stått still.

SUNDSVALL.

– 40 år är en lång tid. Världen har ändrats mycket under de här åren. Därmed har kungen ett unikt perspektiv, säger landshövding Bo Källstrand på scenen på Stora torget i Sundsvall.

Kungen och Silvia sitter på stolar till höger om landshövdingen. Torget är fullt av folk. Nedanför kungaparet sitter 20 skolbarn. De ska snart överlämna blommor till drottningen - hon får famnen full - och ett häfte med tips på ytter­ligare sevärdheter i länet till kungen.

Slutet på en lång dag närmar sig. Silvia ler. Kungen ler ibland.

Har världen verkligen förändrats? I många avseenden, ja, sedan den 15 september 1973 då kronprins Carl Gustaf besteg tronen och blev Carl XVI Gustaf.

Det räcker med att se på dem som samlats här för att hylla Sveriges statschef. Påfallande många är mörkhyade - nya svenskar. Så var det för tre timmar sedan utanför Länsmuseet i Härnösand också.

Folkhavet på Stora torget i Sundsvall bär syn för sägen. Och man kan förstås också räkna upp alla politiska och teknologiska förändringar under dessa 40 år.

Nu överlämnar skolbarnen kompendiet med turisttips.

– Vad bra! Tack ska ni ha! säger kungen.

Han vinkar till barnen som ­sitter vid hans fötter. De tittar på honom. En pojke vinkar tillbaka.

Under året ska kungen besöka Sveriges alla 21 län, ett slags upprepad Eriksgata, möjligen också ett fiske efter förnyat förtroende i skuggan av de senaste årens skandaler och ­dalande förtroendesiffror.

Västernorrland är det nionde länet på denna utdragna resa och på torsdagen kommer han till Västerbotten. Nu är det kungens tur att tala.

Han ställer sig bakom den väl använda pulpeten som är hämtad från stadshuset. Han tar i så att ljudteknikern först inte hinner med, det blir högt. Kungen har en attack i talet som jag aldrig hört förut. Som om han ­bestämt sig för att den här publiken, den ska jag vinna.

Han skämtar om vädret. Han pekar mot moln han säger att människorna på torget inte kan se. Han berättar om sina upplevelser under dagen:

Besöket på avverkningsplatsen i Västansjö (där han drack kaffe ur kåsa och fick föredragning om skogsbruk - skogsbolaget SCA:s röjningsmaskin tar ett träd var fyrtionde sekund.

Kungen tackade nej, även på Silvias vägnar, att åka med) ... Bollsta sågverk (där nysågade plankor sprutade fram under otroligt slammer) ... Besöket på Länsmuseet i Härnösand där kungaparet bjöds på lunch med ”lokal touch”.

Härligt, kul, bra, säger kungen och berömmer alla ”spännande framsteg” som Västernorrland gjort de senaste 40 åren.

Han nämner inte frågan som en ung reporter från Tidningen Ångermanland dristade sig att ställa utanför sågverket. Kungen lutade sig artigt och till och med leende fram för att höra vad reportern spörjde.

Frågan som kom var genomtänkt, för det är svårt att intervjua en person som genom grundlag och tradition är förhindrad att ­säga något med tyngd och mening, något som kan förorsaka split i riket. Den löd:

Vad tycker kungen är höjdpunkten med jakten?

Statschefen sträckte på sig, vände sig om, viftade ­irriterat med handen och gick utan att säga ett ord. Det var den griniga makten som inte behöver krusa en näsvis journalist.

Jakten! Vad är det för fråga!

Mycket har hänt i landet där ­ändå ingenting händer.

Vi är samma gamla Sverige som vi alltid varit, trots IT-revolution, undermaskiner i skogsbruket och mörkhyade människor med svenska flaggor på torget i Sundsvall.

I romanen ”Nya riket”, publicerad 1882, skrev August Strindberg en rolig och giftig skildring av ett kungligt besök i provinsen: Landshövdingen hälsar välkommen, ­publiken sjunger ”Ur svenska hjärtan”, musik, kungen talar om framsteg och är rörd av den hyllning som folket visat honom.

Exakt som i Sundsvall i går!

Tiden har stått stilla i 131 år. Vi har inte upplevt ens an­tydan till de omvälvningar som resten av ­Europa genomlidit. Krig, revolutioner, folkmord, ­nationer som uppstår och försvinner ...

Vi har aldrig ... konfronterats med oss själva. Vi är de vi alltid varit och kungen är väl ungefär som våra Bernadottar alltid ­varit.

– Jag vill tacka för ett väldigt, väldigt trevligt besök här i Västernorrland.

Han vinkar, och ­sedan far kunga­paret tillbaka till Härnösand för att äta middag med landshövdingen och ­lokala potentater i residenset.