Svenska barnmorskan i Kabul: ”Många föder barn helt ensamma”

Monika Israelsson

En make i Kabul kan bestämma att hans hustru inte ska få blod efter en svår förlossning.

– Då står man där och vet att hon kommer att dö, säger Mimansa Madheden, barnmorskan hos Läkare utan gränser i Afghanistan.

En dag i förra veckan var de tvungna att operera bort en kvinnas livmoder för att rädda hennes liv. Efteråt var de anhöriga utom sig.

– Ingen livmoder – inget värde. De berättade att för dem var det lika illa som om hon dött, säger barnmorskan Mimansa Madheden, på telefon från Kabul.

Hon är trött. Hon har arbetat två månader i sträck, ofta även på nätterna.

– För fyra månader sedan hade sjukhuset 700 förlossningar per månad. Nu har vi 1 100. Men vi har färre personal och samma antal sängar, säger hon.

”Många föder ensamma”

Mimansa Madheden har haft uppdrag i Pakistan, Syrien och Zambia. Nu arbetar hon på kliniken i Dasht-e-Barchi, en stadsdel i Kabul i Afghanistan där majoriteten av invånarna är hazarer, ett folk som länge förföljts och diskriminerats.

– I Kabul finns mödravård för den som har pengar. För de andra finns ingenting, inte ens traditionella jordemödrar eller släktingar. Många föder helt ensamma, säger Mimansa Madheden.

Hon körs till sjukhuset i minibuss tidigt om morgnarna, internationell personal får inte gå själva från sitt hus av säkerhetsskäl. På gårdsplanen utanför sjukhuset sitter de anhöriga i skuggan, kvinnorna för sig och männen för sig.

När kvinnorna kommer till kliniken är de ofta illa däran. De kommer för att förlossningen pågått i flera dagar, för att de inte slutar blöda, för att moderkakan inte kommit.

– I princip alla har järnbrist, det är ett dåligt utgångsläge. Om man jämför med en frisk västerländsk kvinna med en normal graviditet, så har de här kvinnorna mycket sämre odds, säger Mimansa Madheden.

Klinikerna sönderbombade

Uppdragen har varit mycket olika sinsemellan. I Syrien var hon 2013, redan då var många av de födande kvinnorna svårt traumatiserade av kriget. I dag är klinikerna sönderbombade.

I Zambia arbetade Mimansa på landsbygden där det helt saknades sjukvård. Afrika söder om Sahara är det farligaste stället i världen att föda barn på.

– Det svåraste var alla små barn som dog av malaria när regnperioden kom. Det går att bota för 15 spänn. Men har man inte tillgång till medicinen dör många barn under fem år, säger hon.

Samtidigt mötte hon mycket glädje.

– Barnen som föds är välkomna, vare sig mamman är gift eller ogift. Det är hela byns barn, säger hon.

I Afghanistan och Pakistan är problemet ett annat. Där blir kvinnorna ofta ledsna när det visar sig att deras nyfödda är en flicka, de är en belastning i det rådande samhällsklimatet.

– Många kvinnor är totalt livegna.

Kämpar mot vanmakten

Mimansa har många gånger varit med om att mannen sagt nej till kejsarsnitt eller blodtillförsel, trots att det handlat om liv eller död.

– Ibland har han tagit med sig kvinnan, ibland har hon dött på vår klinik, säger Mimansa Madheden.

Efter sådana händelser får hon kämpa mot vanmakten.

– Då brukar jag medvetet berätta för mig själv om allt som vi faktiskt kan göra. ”För den kvinnan och det barnet kunde vi göra det och det”.

Nu åker hon snart hem, till vardagen och jobbet på Södertälje sjukhus.

– Jag får med mig alla perspektiv, alla berättelser, gemenskapen som verkligen går över alla gränser.