”Har sett mig som en underdog – fram tills nu” 

I torsdags fick hon det finaste pris en svensk journalist kan få – Lukas Bonniers stora journalistpris.

Kerstin Weigl har nu sin givna plats på journalistikens stjärnhimmel.

En ganska häftig resa av ett vårdbiträde från Biskopsgården som började med att fuska sig in på journalisthögskolan.

Men mer om just det lite senare.

Vi börjar med applåderna i torsdags kväll som aldrig ville ta slut, med de stående ovationer som följde när DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tillkännagav att Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2015 går till Aftonbladets reporter Kerstin Weigl, 57.

– Det var otroligt stort att få vara med om, en oerhörd känsla. Men jag tror människor gillar att mina ämnen uppmärksammas, som våld i nära relationer. Att folk gillar att det jag skriver om lyfts fram.

– Sen tror jag också att det vägde in att jag är en verksam reporter. Att jag inte är en mediaprofil, eller chef som är ute i debatten. Att jag är en helt vanlig heltidsarbetande journalist.

Envist och enträget arbete

Nåja. Helt vanlig är inte Kerstin Weigl. Ända sedan första jobbet på lokalradion i Malmö för drygt 30 år sedan är det utsatta kvinnor hennes journalistik ständigt återkommer till.

– Första gången jag intervjuade en våldsutsatt kvinna var i Landskrona 1983, jag var 24 år då. Efter den intervjun har jag återkommande sökt mig till det ämnet.

Det är just detta envisa, enträgna arbete – i en miljö kantad av sorg, ångest och död – juryn tar fasta på när de de motiverar sitt beslut:

”För att hon genom sitt outtröttliga grävande blottlägger ett av samhällets dolda katastrofområden​.”

Mer initierat och mer frekvent än någon annan har Kerstin Weigl genom åren bevakat och skrivit om mäns våld mot kvinnor.

”Inga högstatus-ämnen”

Själv har hon, åtminstone fram till i torsdags, sett sig om en underdog. Som flickan från Hisingen som jobbat på – som gjort avtryck – men som aldrig gjort något större väsen av sig.

– De ämnen jag dragits till har aldrig varit högstatus-ämnen. Det har varit nära och privata saker, relationer, social utsatthet, våldsbrott – det har intresserat mig för att det handlar om människor och maktrelationer. När jag började skriva om det här sågs det som socialporr.

Men nu? Inser du att du inte längre är någon underdog?

– Jag har verkligen fått fundera på min yrkesidentitet de här dagarna. Som underdog behöver man ju inte ta så stort ansvar, man har inte makten. Men det är ju fel, har jag förstått nu. Jag har ju både högt anseende och makt.

Mord som inte lyfts fram

För sex år sedan startade Kerstin Weigl tillsammans med Aftonbladet-kollegan Kristina Edblom en helt unik granskning av dödligt våld mot kvinnor i Sverige under 2000-talet. Det är en kartläggning av alla kvinnor som inom en relation fallit offer för mäns dödliga våld – och av barnen som blev kvar. Men också av männen som mördade.

– Vi kom på en metod hur vi kunde granska de här morden – mord som aldrig tidigare lyfts fram.

–Jag tror att det arbete Kristina och jag lagt ner på den granskningen var viktigt när juryn valde ge mig Stora Journalistpriset.

Får starka känslor

Påverkas du som människa av att arbeta med så här svåra frågor?

– Det är väldigt sällan jag blir berörd privat, det är ju en journalistisk granskning jag gör. Men när jag blir det har det ofta med barnen att göra. När vi förstår att barnen varit närvarande vid mordet.

– Man får också väldigt starka känslor när familjerna skickar en bild av den mördade kvinnan. När man får ett ansikte på den mördade i det fall man granskar. Det är ögonblick där jag kan känna mig väldigt berörd.

Kan journalistik göra skillnad?

– Ja, det kan den. Jag förstod det på riktigt när jag för några år sedan gjorde ett globalt projekt om våld mot kvinnor. Vi åkte till tio länder och i varje land fann vi en historia där uppmärksamhet förändrat lagstiftningen. Som i Brasilien.

Där finns nu en skärpt lag mot kvinnomisshandel Maria da Penha-lagen. I 14 år misshandlades hon svårt av sin man, till slut blev hon en story i medierna och trycket ledde till den skärpta lagstiftningen.

– Liknande kan man säga om Fadime i Sverige, som genom att vara med i Aftonbladet en gång och i en tv-dokumentär en annan gång fick sin berättelse att tränga igenom och leda till en helt ny medvetenhet om hedersvåld.

”Skittufft i dag”

Kerstin Weigl är flickan från Hisingen som utan att hon själv riktigt hann förstå blev en av Sveriges viktigaste journalister.

Du var 22 år när du började på journalisthögskolan. De som är 22 i dag och i starten av sina journalistkarriärer, vad ska de tänka på?

– Att ge järnet. Det är skittufft att ta sig fram som nyhetsjournalist i dag, men å andra sidan sa man det till mig också i början av 80-talet. Är man 22 år och vill jobba som journalist är det bara att hoppa ut – och köra hårt.

Men hur var det? Fuskade hon sig alltså in på högskolan.

Kerstin Weigl var 22 år, bodde i Biskopsgården, jobbade som vårdbiträde, hade aldrig läst Dagens Nyheter och visste egentligen inte vad journalistik gick ut på. Dessutom var hon less på att plugga.

– Men journalistlinjen i Göteborg var bara två år, varav ett halvårs praktik. Jag tänkte att det skulle passa mig. Det borde jag ju klara, säger hon.

Om bara betygen hade räckt.

– Räddningen kom genom en vän som skrev ihop ett falskt intyg om att jag varit enormt aktiv i en idrottsförening. Sådant räknades på den tiden.

Kerstin Weigl fick extrapoäng, hamnade i en särskild intagningskvot – och kom in 1981.

Lite snett underifrån.

Det är så hon jobbar, Kerstin Weigl.