Därför förenas vi av schlagern

Torbjörn Ek

Jag tänkte skriva en helt annan krönika. Då klev Anne-Lie Rydé upp på scenen i Prideparken.

Jag försökte titta ner i datorn och fortsätta skriva.

Men så fick hon sällskap av Titti Sjöblom.

Och så Hanna Hedlund, Kalle Moraeus, Cecilia Wennersten, Pernilla Wahlgren, Arja Saijonmaa. Martin Stenmarck, Viktoria Tolstoj, Panetoz.

Och då blev jag bara tvungen att skriva om min text fullständigt.

För jag kan faktiskt inte skriva en småilsk text om rangordningen inom HBT-världen när Caroline af Ugglas och Siw Malmkvist sjunger klassiska schlagers inför en överlycklig publik bestående av heteros, homos, bin och transpersoner.

Schlagerkvällen, varje torsdag på Pride, brukar vara den populäraste under festivalen. Den kvällen när allra flest av våra heterokompisar följer med till parken för att festa tillsammans med oss HBT:are.

Och det är något speciellt med vår ursvenska, lite smått nördiga schlagergenre (som på senare år uppdaterats till att kallas pop, eller schlagerpop, eller topplistemusik, eller vad ni än vill kalla det).

Oavsett vad man tycker om genren så är det låtar som alla kan sjunga med i. Det är musik som får en på bra humör. (Även om alla inte vill erkänna det.)

Så det är inte så konstigt att några av de mest heterosexuella männen jag känner (några chefer på Sportbladet bland annat) hänger i Prideparken på schlagertorsdagen för att sjunga, jubla, fira och festa.

Och med all glädje omkring mig i parken just nu har jag svårt att skriva en ilsk krönika.

Istället fick det bli det här. Om hur många heteros som kommit till Pride en schlagertorsdag för att se sina favoritartister också faktiskt fått en annan bild av oss homos. Så det fick bli det här istället. Om hur schlagern och Pride passar så bra ihop för att de handlar om att alla får, och SKA vara med.

Ja, jag är en schlagernörd. En stolt sådan. Det är ingen hemlighet. Men schlagerkvällen på Pride är mycket mer än bara för mig. Den gifter ihop en nördig men populär ursvensk musik som är till för alla, med ett firande som handlar om att världen är till för alla.

Och på det sättet blir fest, schlager och musik också politik. Härligt va?

PS.

 Igår skrev jag om att kränkta vita heterosexuella män behöver skärpa sig. Självklart kom det en del mejl med kritik från - hör och häpna - kränkta vita heterosexuella män. Men också massor av uppmuntrande mejl från bland annat vita heterosexuella män som inte alls känner sig kränkta över att det finns en Pridefestival. Och det är faktiskt mycket tack vare er som Sverige är ett så pass öppet och accepterande samhälle. Tack så mycket för att ni finns!