”Jag valde kyrkan, min bror nazismen”

Eric Tagesson

Misstänkte mördarens storebror berättar om pappans övergrepp

Han våldtogs av sin styvpappa under åtta år.

Varje vecka.

Nu sitter 19-åringen anhållen, misstänkt för att ha mördat Mikael Andersson och dumpat hans kropp i en gödselbrunn.

Hans bror Johan säger:

– Jag sökte tröst hos kyrkan, min bror i nazismen.

Johan försvarar inte det hans bror misstänks för, inte alls. Han vill bara förklara.

Vi träffar honom hemma i villaträdgården i en mellansvensk stad.

För några dagar sedan fick han veta att hans bror satt anhållen, misstänkt för mord på Mikael Andersson.

Han blev inte förvånad.

Det kändes nästan väntat.

– Vår styvpappa våldtog honom, mig och vår syster flera gånger i veckan, säger han.

– Jag försvarar inte min bror, men det blir kanske lättare för människor att förstå om de vet bakgrunden.

Han berättar öppet om det fruktansvärda han och hans syskon utsatts för.

Började när de var barn

Det började när de var fem-sex år gamla.

Deras 40-årige styvpappa våldtog dem. I början under knivhot.

Styvpappan fotograferade och filmade flera av övergreppen.

– Polisen har inte lyckats spåra alla bilderna, de vet inte om de finns ute på internet.

Johan sitter i trädgården och dricker läsk ur en kaffemugg. Han är samlad och talar lågmält.

– Övergreppen fortsatte i många år. Han förgrep sig på oss hemma, i bilen, utomhus. Både på dagarna och nätterna. Jag var för liten för att förstå. Jag förstod inte att det han gjorde mot oss var fel förrän långt senare.

Han säger att hans lillebror var en snäll pojke som tyckte om att gå på discon och träffa tjejer. När de var mindre brukade de hitta på bus ihop.

Om övergreppen talade syskonen aldrig med varandra.

Efter åtta år av våldtäkter, 2003, vågade den mordmisstänkte berätta för en kompis mamma. Övergreppen fick äntligen ett slut.

Tio års fängelse

Styvpappan greps och i den efterföljande rättegången dömdes han för grov våldtäkt, grovt barnpornografibrott, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och anstiftan till grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Straffet blev tio års fängelse.

– Jag tycker det borde blivit mer.

Johan säger att han inte är förvånad över misstankarna mot hans bror. Efter domen mot styvpappan fick pojkarna ingen hjälp.

– Det pratades om att vi skulle få terapi, men det blev inget av. Jag vet inte varför.

I stället fick de klara sig själva. På egen hand söka tröst. Johan vände sig till kyrkan och blev ledare för ungdomsverksamheten.

Hans ett år yngre bror valde en annan väg.

Kände sig aldrig älskad

– Han började umgås med nazister. Jag tror han kände sig välkommen och fick bekräftelse där. Han hade aldrig känt sig älskad av någon.

Snart började han ta droger.

– Det var väl ett sätt för honom att glömma, att fly från verklig-

heten, säger Johan.

Johan har tagit sig vidare. Efter flera år med psykiska problem och självmordstankar mår han i dag bra.

Han har flickvän och jobb, men tänker fortfarande på det som hänt.

Vissa dofter, eller klädesplagg, väcker minnena hos honom.

– Det är otäckt och då vill jag bara försvinna. Men för det mesta mår jag bra.

Johan engagerar sig också för andra ungdomar som utsatts för övergrepp. Han hjälper dem som delar hans historia.

– Jag känner att jag på så sätt gör något för samhället – även om samhället inte gjort något för mig.

På höger handled har Johan en tatuering. ”E.H” står det.

Han förklarar vad bokstäverna står för.

– Evigt hatad. Det var så jag kände mig när jag gjorde den för några år sedan.

”Någon borde ha lyssnat”

Syskonens historia är djupt tragisk.

Johan säger att han lider med Mikaels familj – men att hans bror också är ett offer.

– Han borde ha fått hjälp, någon borde ha lyssnat. Om vuxenvärlden inte svikit honom hade det inte gått så här – då hade han varit den snälla rara killen han egentligen är.

– Det min bror har gått igenom är ingen ursäkt för det han misstänks för, men det är en förklaring.