Egen skit är bekvämare än andras
Jag gillar att resa. Jag hatar dock att komma fram. Min passion vilar i själva färden. Det är som att få tillbringa en stund utanför tiden. Ens liv är på paus medan man reser, likaså ens mobiltelefon. Jag är öppen för alla färdmedel även om flygresor på sistone känns lite jobbigare med tanke på hur mycket man bidrar till att smälta polerna och således bringar härliga ställen som Malmö, New York och Degeberga mikromillimeter närmare havsbotten.
Mitt vanligaste färdmedel är taxi, dels för att min cykel blev stulen, men också på grund av att jag med stor oskicklighet lyckades dribbla bort mitt eget körkort två veckor efter jag fått det.
Mitt taxiberoende har gått så långt att jag en gång i somras till och med tog taxi till stranden. Lite halvbarock känsla att sitta där i badbrallor, flip flops och linne. Det var ju inte det att mina vänner skrattade lite när jag väl anlände till playan.
Häromdagen satt jag återigen i en taxi, men betydligt mer påbyltad, på väg från något ställe där något förmodligen hade hänt, till ett annat ställe där något annat kanske skulle hända. Plötsligt öppnar chauffören handskfacket, river av en fet remsa med kvitton, vevar ner rutan och hivar ut den hopknycklade bunten. Min första tanke var: ”Va faaaan!?! Menar den snubben att han helt ärligt och megaöppet bara skitar ner på det sättet, nä nu jäv...”
Där kickade en annan del av huvudköttet in: ”Vänta lite här, är det verkligen så att jag får lov att säja till honom vad han ska och inte ska göra, har jag gått och blivit någon typ av frilansande moralist. Ånej, jag håller på att bli kristdemokrat!” Då hör jag en röst från en annan del av pannan: ”A vafan, lite sjukt är det väl att skräpa ner på det viset, särskilt när man redan sitter i en kringfarande nedskräpningsmaskin.”
Dilemmat var ett faktum, likaså pannrynkor så tjocka att jag skulle kunna hålla fast ett kollegieblock mellan dem. Är jag svennig, blyg och töntig om jag inte säjer till denna snubben vad klockan är? Eller är jag ett steg närmare att bli Jesusälskande, Knutbykåt, kyskhetsförespråkare, dödstraffsanhängare och allmän dömare av andra om jag gör det?
Lyckligtvis/tyvärr slutade färden där. Jag smet ut på trottoaren och kom på att jag hade en morotsjuice i rockärmen. Jag öste fram flarran endast för att upptäcka att den var tom. Attans bananer tänkte jag, kastade flaskan bakom mej och gick över vägen för att köpa en ny. Värst vad mycket bekvämare ens egen skit är än andras. Så till nästa vecka mina vänner, skit inte utanför.