Nu vet jag att de hårdaste idrottarna går i balettskor

Kerstin Nilsson

Att bli utvald – eller inte.

Det är vad hela livet har handlat om för Madeleine Onne.

Med fantasi, envishet och en vilja av stål blev hon en av Sveriges främsta dansare.

Det är en fascinerande – och tuff – värld hon bjuder in oss till.

helskärm

I fem dagar pågick intagningsproven till Kungliga Balettskolan.

Idag efter dag dansade nio-åringarna med nummerlappar på bröstet – och för varje dag blev de allt färre.

En efter en gallrades bort – och fick sina drömmar krossade.

Madeleine Onne tillhörde de utvalda.

Hon fick leva sin dröm.

Trots en svår skolios, som hon har fått kämpa med hela sitt liv.

Många blivande ballerinor skulle nog ge vad som helst för att leva hennes liv – för andra låter det som en mardröm:

De blödande tårarna, de stukade fötterna, muskelbristningarna, smärtorna, febern, spyhinkarna i kulisserna, de otaliga operationerna – men kanske framför allt osäkerheten.

Ska kroppen hålla?

Ska jag bli utvald, blir huvudrollen min, får jag fortsätta dansa?

Att alltid – gång på gång, dag efter dag, år efter år – bevisa att man kan.

Men det är också tjusningen, för Madeleine Onne.

Dansen har varit – och är – hennes liv.

Det har kostat, inte tu tal annat – men det har varit värt allt.

Det förstår man när man hör henne.

Och det är spännande att höra.

I sitt Sommar berättar Madeleine Onne om sitt liv - från de första dansstegen som treåring till premiärdansös, hovdansare och balettchef, först på Kungliga Operan i Stockholm, nu senast för Hongkong-baletten – och snart för Houston Ballet Academy i Texas, dit det bär härnäst.

Som 18-åring slog hon igenom som den unga Julia – vid 31 års ålder sa kroppen stopp.

I dag hjälper hon andra dansare istället.

Balett är kultur – hockey och boxning är sport.

Om hockey- och boxningsstjärnornas skador och bragder skrivs det spaltmeter – de är hårda, tuffa och envisa.

Men nu vet jag:

De tuffaste, hårdaste och mest envisa har balettskor på fötterna.