Det krävs ett mirakel för att skapa fred i Syrien

Det räcker inte att vara optimistiskt lagd för att tro att fred i Syrien är möjlig inom överskådlig tid. Man måste tro på mirakel.

Så länge någon sida tror att en militär seger fortfarande är möjlig blir det ingen fred.

Om inte omvärlden tvingar fram den.

Efter sex år av krig, en halv miljon döda, hälften av befolkningen på flykt och stora delar av samhällsapparaten sönderslagen så tycker man att det borde finnas en aptit för fred.

Men varken de fredssamtal som förs under FN:s flagg i Geneve eller de samtal som leds av Ryssland, Iran och Turkiet i Kazakstan har hittills lett någonstans.

Ska man tro de interiörer som kommer ut från samtalen i Geneve så har FN-sändebudet Staffan de Mistura fullt sjå med att hindra de två delegationerna från att fysiskt råka i luven på varandra.

Senast reste sig regimens delegation innan avslutningsceremonin var över och lämnade rummet som en demonstration när FN-sändebudet skakade hand med oppositionens delegation.

När de Mistura ser det som en stor framgång att de två delegationerna stannat kvar i Geneve för att han ska kunna gå mellan dem med olika förhandlingsinitiativ säger det en del om hur lågt förväntningarnas ribba ligger.
Fortfarande har man inte ens nått till den punkten där de två delegationerna är beredda att sitta öga mot öga i samma rum och förhandla.
De har inte ens kunnat enas om vad som ska vara inledande fokus för förhandlingarna.

Regimen kräver att kampen mot terrorismen ska vara första punkt medan oppositionen vill att det först ska slås fast att det ska bildas en övergångsregering.

Frågan är om någon av sidorna ens är villiga att på allvar arbeta för fred eller om de fortfarande drömmer om att vinna kriget militärt. Den vapenvila som båda sidor skrivit på bryts ständigt.

Särskilt stort är detta frågetecken kring regimen. Assad har de senaste månaderna nått stora framgångar på slagfältet, särskilt återtagandet av staden Aleppo. Regimen kontrollerar nu alla landets största städer och merparten av de befolkningstäta områdena.

Den enda fred Assad i nuläget är beredd att gå med på är en som ger honom själv alla trumf. Det sista han kommer att acceptera är att lämna ifrån sig makten som en del av ett fredsavtal. Oppositionen är inte villig att signera ett fredsavtal som låter Assad sitta kvar.

I nuläget finns det bara en aktör som möjligen kan tvinga Assad att sluta fred. Det är tack vare Rysslands bombningar som diktatorn överlevt och kunnat stärka sitt grepp om Syrien. Om ryssarna hotar att dra tillbaka sitt flygunderstöd kan det tvinga Assad att gå med på eftergifter men knappast så långt som till att själv avgå.

Trycket mot Assad har minskat ytterligare i och med att Turkiet - tidigare en av Assads värsta fiender - numera gjort gemensam sak med Ryssland och Iran. Allt för att stoppa kurderna i Syrien av rädsla för att Turkiets egen kurdiska befolkning och deras krav på självständighet ska få extra råg i ryggen.

En annan faktor som gör att fredförhandlingarna står och stampar är USA:s oklara roll i Syrien. USA bombar terrorgruppen IS i Syrien och har lämnat visst stöd till oppositionen men har fått se sig överkört av Rysslands direkta militära inblandning.

Nu väntar alla på hur Donald Trump tänker hantera Syrien. Han har sagt att hans mål är att bomba IS till förintelse och att han kan tänka sig ett samarbete med Ryssland och kanske även Assad för att nå det målet.

Däremot har han signalerat en stor ovillighet att ge sig in i det syriska inbördeskriget.

USA ovilja att agera gör det ännu mer sannolikt att Assad hellre går för en militär seger än för fred.

De som får betala priset är hans egen befolkning. Sjukvården i stora delar av landet har mer eller mindre kollapsat. Hundratusentals syriska barn får inte gå i skolan. En hel generation unga kommer inte att kunna läsa och skriva.
Ovanpå det kommer det enorma lidandet där barn tvingas se sina föräldrar dö och vice versa. Där varje dag är en kamp för att överleva för de som lever nära någon av fronterna.

Därför är det både sorgligt och märkligt att omvärlden är så handlingsförlamad och verkar ha ett så litet intresse av att skapa fred i Syrien.

Sorgligt för att det mänskliga lidandet bara fortsätter. Märkligt eftersom kriget i Syrien påverkar oss i Europa direkt, inte minst genom den stora flyktingströmmen som polariserar våra samhällen och skakar EU i dess grundvalar.

Så mycket hopp om en förbättring finns inte inför att fredsamtalen drar igång igen den 23 mars.