Emil Jensen – som ett ändlöst julklappsrim

Kerstin Nilsson

helskärm

Hur många ord – på rim och på skånska – ryms det i ett Vinterprogram?

Förmodligen inte fler än dem Emil Jensen smattrar fram i ett rasande tempo.

Han läser ett brev till någon i framtiden, men redan efter andra låten har jag tappat tråden.

Emil Jensen är en skånsk poet, musiker, artist och estradör.

Och att han älskar ord råder det inga tvivel om.

Han leker med dem, han hittar på nya.

Helst på rim.

Det får mig att rysa – hela Emil Jensens Vinter i P1 är som ett ändlöst julklappsrim.

Programmet är mer som en föreställning än ett radioprogram, en smattrande obegriplig monolog som jag absolut inte hade köpt biljett till, om jag hade vetat vad som bjöds.

Pust.

Kanske finns det andra som orkar lyssna och uppfatta hans poänger – de finns säkert där – men för mig är alla ord bara i vägen.

Det känns lite tråkigt att behöva säga – speciellt som Emil Jensen börjar med att deklarera att hans program är för alla – alla i hela världen, dessutom.

Utgångspunkten för hans vinterprogram är en liten notis, om Svensk Kärnbränslehanterings planer på att gräva ned de livsfarliga och radioaktiva kärnbränsleresterna i Forsmark i Uppland.

Ingen nyhet i sig, men Emil Jensens vinkling på ämnet är spännande – hur talar vi om för de som lever i framtiden att de absolut inte ska öppna den ”kopparinkapslade härligheten”?

Inte för dem som lever nästa århundrade eller ens nästa årtusende, utan om 100 000 år.

Vilket språk talar de?

Hur ska vi kunna kommunicera med dem?

På vilket sätt ska vi framföra det livsviktiga budskapet?

Det är både hisnande och tankeväckande – och viktigt.

Emil Jensen vill dra sitt strå till stacken, genom att, som han själv har annonserat innan, ”skriva ett brev till en person som förmodligen heter Zorb och lever om 100 000 år, i vilket jag försöker förklara allt.”

I rasande tempo läser han upp sina reflektioner över vår samtid, kryddade med humor och ironi och fantasi.

Men orden är på tok för många.

Det är som om de lever sitt eget liv och bara rinner ut, i en strid ström.

Och där och då tappar jag både tråden och lusten att lyssna.

Alla dessa ord skymmer bara sikten.

Men musiken är bra - och intentionen var god.