En sommarpratare värd att lyssna på
Uppdaterad 2015-07-09 | Publicerad 2015-07-08
Ondskan är lika banal som svårbegriplig.
Hédi Fried överlevde Auschwitz och är något så ovanligt som en sommarpratare det finns anledning att lyssna på.
Den rumänska lilla flickan springer barfota efter tågen med drömmar om en framtid som hon inte vet snart ska tas ifrån henne.
På radio hör hon en galen tysk, mamma är rädd, nazismen får fler och fler anhängare i staden de bor i, Sighet.
Tyskarna anländer och den judiska populationen förs i väg på ett tåg som åker och stannar och åker och stannar och vattnet tar slut och en dag är de framme vid en station vars namn inte säger dem någonting. Auschwitz.
Hédi Fried och hennes syster förs åt ett håll, modern åt ett annat. "Var är min mamma"? frågar vår sommarpratare en flicka hon träffar. "Är du en idiot? Hon brinner i skorstenen därborta".
Först efter kriget får Frid veta att hennes far inte ens kom fram till Auschwitz, han gasades ihjäl på tåget.
Hur länge befinner hon sig i denna mardröm? Det är omöjligt att veta. Tiden upphör att existera.
Vakter skriker, schäferhundar skäller, utmärglade människor faller ihop och dör.
Systrarna förs till ett nytt läger, Bergen-Belsen. Alice, en nyförlöst kvinna, ligger apatisk i sängen. Lägerchefen har dränkt hennes barn.
Vi har hört denna ondskans berättelse så många gånger. Vi måste ständigt lyssna på den igen. Det är vår skyldighet.
Just denna version av berättelsen är poetisk, orden är sorgset enkla och kloka, stämningen förtätad.
Lägret befrias. Röda Korset erbjuder syskonen att resa till Sverige. På kajen i Malmö väntar lottor med varm choklad och smörgås. Här blir de kvar. Här ska barn och barnbarn komma att födas.
I januari i år följer Hédi Fried med kronprinsessan Victoria till Auschwitz. Det har gått 70 år sedan lägret befriades, hon är 90 år och känner att cirkeln sluts. Hon kan äntligen ta farväl av sina mördade föräldrar.
Hon ser en blomma och känner att det finns hopp.