Emma Jangestig: Tack alla ni som hjälpt mig!
Publicerad 2018-03-17
Här är Emma Jangestigs egna ord om saknaden efter barnen – och stödet hon fått.
Max och Saga. I 10 år har jag undrat hur ni skulle sett ut, vilka personligheter ni skulle haft, hur vårt liv skulle sett ut.
Jag kommer att fortsätta göra det, varje år, varje dag, för resten av mitt liv.
Men, det jag minns mest är ert skratt. Era fina leenden, ert fina sätt mot varandra.
Max, fina fina storebror som trodde att vi hade två månar på himlen.
Saga lilla bustjejen som älskade sina prinsesskläder och log åt hela världen.
Jag blir inte ledsen när jag tänker på er, för det gick inte att vara ledsen i ert sällskap.
Jag blir ledsen när jag tänker på den dagen ni tvingades lämna oss.
I 10 år har jag både som offer, men också som anhörig till Max och Saga, fått precis den hjälp jag kan få. Och det är inte den professionella hjälpen jag talar om.
Utan den hjälpen man bara kan få av en godhjärtad medmänniska.
En kram, en blick, en tanke, en fråga , ett leende, acceptans, en påse med bullar, en tårta till påsk, någon som orkar lyssna en hel kväll och natt.
Listan kan göras hur lång som helst. Jag glömmer inte någon av er.
Nu när 10 år har gått vill jag från djupet av mitt hjärta passa på att tacka alla fina människor där ute.
Speciellt min familj och mina vänner. Men, också du där som läser. Tack för att du hjälper mig att ställa mig upp och gå vidare i livet. Tack för att jag är där jag är idag. Tack för att du hjälper mig att minnas våra änglar.
Tack för att du tillsammans med mig skrattar och gråter även efter 10 år.
Emma Jangestig
