Mary-Ann letar upp sina mobbnings-offer – för att säga förlåt
Publicerad 2015-10-06
Mobbaren Mary-Ann gjorde högstadiet till ett helvete för många.
När offret grät fotograferade hon den mobbade, som en trofé. Nu ångrar hon sig – och söker upp sin offer för att be om förlåtelse.
– Jag var väldigt feg, säger hon i ”Verkligheten” i P3.
I flera år trakasserade nu 24-åriga Mary-Ann sina jämnåriga och bröt ned dem psykiskt. Hon var en mobbare som talade om för sina offer hur dumma och fula de var. Och sade de ifrån, blev det bara värre.
I kvällens avsnitt av radioprogrammet ”Verkligheten” i P3 berättar Mary-Ann om sin ånger och om hur hon försöker leta upp personerna för att be om ursäkt.
– Jag skäms oerhört mycket över vad jag har gjort. De försöker undvika mig i dag och det är den värsta känslan man kan ha, säger hon till Aftonbladet.
Tog bild – var stolt
En händelse minns hon extra tydligt. Det var på ett sommarkollo i tonåren hon träffade en tjej som i programmet kallas för Jenny.
”Jenny” mobbades hårt och fick snabbt ett helvete på kollot. Varje dag bryter Mary-Ann tillsammans med några kompisar ned Jenny, och grät hon så blev det bara värre.
– Det eskalerade hela veckan. Hon började storgråta till slut, då tar jag fram min kamera och tar kort. Tjejen tittar in i kameran, ser helt förstörd ut. Vi hånar henne för det, för att hon är ledsen. Jag tog bilden för att vi var stolta över att vi gjorde detta, säger hon i radioprogrammet.
Mary-Ann mobbade själv, men också tillsammans med andra. Hon vet inte hur många hon mobbat, eller hur många gånger hon stått bredvid och hejat på andra som varit taskiga.
– Jag kanske har förstört de här människornas självkänsla för resten av livet.
”Jag var fruktansvärd”
Efter högstadiet insåg Mary-Ann att hon var ”en fruktansvärd människa” och sedan dess har hon velat hitta dem hon en gång mobbat. Men hon vill göra det på riktigt, inte genom telefon eller mejl.
– Det är för deras skull, så att de ser att jag inte kör något trick. Att jag är en annan person nu och verkligen vill be om ursäkt.
Hittills har hon sagt förlåt till flera personer som föll offer för hennes mobbning. För en tid sedan stötte hon på en av dem på en buss. Trots ångesten bestämde hon sig för att följa efter, sätta sig bredvid och be om ursäkt.
– Jag såg att det var en sten på hans axlar som försvann. Han sa bara "tack", men det var det bästa jag kunde få. Det låg så mycket bakom de orden.
Mary-Ann understryker att hon inte gör det här bara för att lätta sitt eget samvete. Hon hoppas också att det kan hjälpa de hon mobbade att gå vidare – och hon vill också öppna ögonen på andra mobbare så att de slutar, och göra det hon nu gör.
– Vad jag än säger så kan jag aldrig få det här ogjort. Det känns patetiskt av mig att be om ursäkt, men jag vill ju säga förlåt, säger Mary-Ann.