Osman är 12 år – och har förlorat hela sin familj

Eric Tagesson

Föräldrar, bror och syster – alla dog i ebola

MONROVIA. Osman, 12, har förlorat båda sina föräldrar, en bror och en syster i ebola.

Nu bor han hos släktingar, men de har varken el, mat eller vatten.

– Vi äter vad vi kommer över, vad vi hittar, säger Mulbah, som tar hand om Osman.

I huset i den dammiga lilla byn utanför Liberias huvudstad Monrovia bor 24 personer. Tolv av dem är barn. Förutom föräldralösa Osman bor också 14-årige Melin här. Hans pappa är död. Hans två småbröder likaså.

Mamman har lämnat Liberia, på grund av stig­matiseringen hon utsattes för.

Går till kyrkan

Utanför huset sitter kvinnorna. De lagar mat, en gryta med fiskrester och ris, över öppen eld. Flera barn springer omkring. En tioårig flicka tvättar kläder i en hink. Bakom huset ligger högar med sopor.

Melin bär ett träkors runt halsen. Om en liten stund ska han gå till kyrkan, som han gör varje söndag.

– Jag ber till Gud, säger han och kysser sitt kors.

– Jag ber för min familj, och för min döda pappa och mina döda bröder. Jag ber till Gud att han inte ska ta fler av de mina ifrån mig.

Osman har tomma ögon men ler brett.

Alla stigmatiserades

Han tänker inte så ofta på sina döda föräldrar och sina syskon, en tioårig syster och en ettårig bror.

Säger han.

– Jag försöker att inte göra det. Det är jobbigt. Men att tänka på dem kommer inte ge mig dem tillbaka.

Han är tolv år, och den enda i familjen som överlevde.

Han tycker om att spela fotboll, eller att cykla i området.

Nu, två månader efter att hans föräldrar och syskon dött och han själv klarat de 21 dagarna i karantän, kan han röra sig fritt i byn igen.

– I början var det ingen som ville leka med mig.

Mulbah berättar att alla i huset stigmatiserades av byborna efter dödsfallen. De var rädda.

– De lät oss inte ens hämta vatten i byns brunn. De behandlade oss illa.

Osman och Melin har inte gått i skolan sedan utbrottet började. Då stängdes samtliga skolor i Liberia.

Bär djupa sår

Barnen i västra Afrika kommer på efterkälken, de går miste om sin utbildning. Det kommer ta tid att reparera.

Och de bär djupa sår. Framtiden för dem är oviss.

Osman pratar knappt engelska, det officiella språket här i Liberia. När han blir stor vill han bli snickare.

Melin mår dåligt, hela hans kropp utstrålar smärta. Han bär en stor sorg.

– Jag kämpar för att klara mig. Det är svårt. Jag är väldigt ledsen.

Hans två småbröder var tre och fyra år gamla när ebolan tog dem.

– Jag saknar dem, saknar att leka med dem, få dem att skratta.