”Blir packad och onanerar – men somnar inte”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har problem med att somna om kvällarna. Jag kan ligga i timmar på rygg med rullande ögon och sortera orosmomenten i mitt liv. Vad jag än gör så somnar jag inte.
Jag läser tråkiga tidningar av typen Fokus. Jag dricker mig packad. Jag onanerar.
Till slut medicinerar jag mig själv som en sista utväg. Efter lite pillertrillande med morfin brukar jag till slut bli så groggy att jag kan somna in.
Då möts jag plötsligt av nästa problem.
I samma ögonblick som jag somnat så väcker jag mig själv genom att omedvetet rycka till i kroppen. Jag är som abborren på stranden som gör ett sista försök att sprattla sig tillbaka i sjön.
Har detta hänt er?
Det har det nog, jag har förstått att det är vanligt förekommande. Jag har länge undrat vad detta reflexmässiga ryckande är för något och om det har någon mening. Är det kroppens sätt att berätta något för mig?
Så häromdagen tittade jag på en läkarserie på tv och fick min förklaring. De här ryckningarna handlar om att hjärnan feltolkar situationen. Man håller på att somna och allt är fridfröjd, men under en millisekund får hjärnan för sig att kroppen i stället håller på att dö. Och hjärnan reagerar och skickar ut en signal till kroppen, ett ”VAKNA FÖR HELVETE, DÖ INTE!”. Och så rycker kroppen till och man vaknar och förstår ingenting.
Efter en stund fattar hjärnan att den varit ute och cyklat, meddelar ”sorry, my mistake” och låter kroppen somna.
Men vad jag älskar min hjärna för den där ryckningen. Det betyder att min hjärna vill mig väl, att den är sympatisk och att den värnar om mitt liv på samma sätt som en panisk och nojig morsa värnar om sin nyfödda bebis.
Ända sedan jag fick veta vad min hjärna håller på med när jag inte bestämmer över den, så har jag älskat den mer och mer.
Jag ligger i sängen och väntar på rycket, för det där rycket i min kropp innebär att jag lever och att det finns starka krafter där inne som arbetar hårt på att det ska förbli på det sättet.
Min lilla gulliga hjärna. Lilla sötis. Den är sista utposten i ett krig om levandet som förs varje dag. Och hjärnan vinner hela tiden. Varje dag. Till slut, en dag, kommer den att förlora förvisso. Men oavsett när det händer och hur, så kan vi konstatera att den fajtats bra.
Om jag inte får tillfälle att tacka min fina lilla hjärna för trogen tjänst i kampen mot döden – så vill jag passa på att göra det här och nu.