Snart ser jag ut som Guillou
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Långsamt, långsamt börjar jag att förvandlas från en pigg ungdom till en medelålders man. Jag märker det på många dystra sätt. Bland annat: Jag börjar få en liten mage. Jag tittar på den i spegeln
ibland, daskar till den så att det dallrar till i hela kroppen. Det är en dyster syn ska ni veta.
Hela min kropp är förresten en dyster syn. Jag tittar på min en gång så spänstiga bringa. Där sitter ett par dambröst nu, rodnande och fjunigt håriga. Min kropp befinner sig i förfall. Det är på väg utför med den. Snart ser jag ut som Jan Guillou med hudpåsar som hänger utför varje brant del av min kropp och skrynklig timeshare-bränd hud.
Min nya gubbighet syns också i mitt sätt. Jag är inte den sköna kille jag en gång var. Jag har blivit dömande och bitter. Jag kan säga ”äsch” högt för mig själv. Ingen ung människa säger ”äsch” högt för sig själv. Jag är lättirriterad. Jag sitter i vardagsrummet och tittar på frukost-tv.
Där kommer Jonas Wahlström in i studion. Han är klädd i khakikläder, som vore han just inkommen från en safari i Afrika. Han har med sig en orm, som han visar upp för programledarna.
Och Steffo och Jenny eller vad de nu heter gapar och gör vad de kan för att se skräckslagna ut. Vilken galenpanna, han tar med sig en orm in i studion. Och titta, nu hänger han ormen över Steffos axel! Vad hisnande! Det är så inövat och så skådespelat att jag skriker ”helvete” högt för mig själv.
Framför allt: det är så upprepat. Hur många gånger har inte Jonas Wahlström kommit in med en orm till ”skräckslagna” programledare? Jag vill minnas att han gjorde det redan innan min fontanell växte ihop på allvar där på mitten av 70-talet. Svensk tv har haft 30 år på sig att utvecklas, men ändå kommer Jonas Wahlström fortfarande in med en orm.
Jag blir så förbannad att jag tar upp en tallrik för att kasta på teven, men ångrar mig klokt och gubbigt och tar i stället upp en toarulle om jag med fruktansvärd kraft sular in i teven så att den studsar in i rummet igen som en liten boll. ”Fy fan för dig, Jonas Wahlström”, säger jag och stänger av teven. Jag går ut i köket, jag muttrar för mig själv och går in i kylen för att se vad det finns för godsaker där.
Och jag känner att jag är riktigt illa ute. Jag håller inte bara på att förvandlas till en gubbe. Jag håller på att förvandlas till en sur gubbe. En surgubbe. Nu dröjer det inte länge innan jag börja hytta. Med näven, alltså.
Och då är livet över.