Sven, 87, levde som en fattig – gömde miljoner

Han cyklade runt i sin slitna hatt, rotade i varje papperskorg, plockade varje pantburk.

Den gamle mannen struntade i vad folk tänkte.

Ingen visste ju vem han var.

Ingen kände till hans hemlighet – miljonerna han betalade för att göra världen lite mänskligare.

helskärm

Han dog ensam. Kroppen hade legat i ettan på Möllevången i Malmö i tre veckor när polisen bröt sig in och fann honom.

På dörren i trappen stod inte bara ett anonymt namn, Sven Rosengren. Där stod något mer: ”Stiftelsen Justa Gardi”.

Den var hans hemlighet, hans dröm, hans kall.

Sven Rosengren må ha uppfattats som en trashank, levt enkelt och asketiskt under sina 87 år, samlat burkar och all annan sköns bråte han kom över. Han må ha återanvänt gamla kuvert och norpat en och annan gratis karamell från barnens karusell.

– För att ha till kvällen, som han sa.

Men han hade miljoner på banken.

Och han hade en dröm om en rättvis och trygg värld.

Därför stiftade han Justa Gardi. Och, kan vi anta, la han just därför en gång i tiden till två mellannamn: Justus Gardius.

Rättfärdighetens beskyddare.

– Sven Rosengren är inte bara en askungesaga, det är också en dröm om att kunna förändra världen, säger Marianne Blad.

Till vardags arbetar hon på länsstyrelsen, vid sidan om har hon sen drygt ett år tillbaka jobbat med att rekonstruera den stiftelse han skapade 1990 och som började med ett kapital på 50 000 kronor.

Hade 12 miljoner

Hon har lagt månader på att leta fram de miljoner den gamle mannen lämnade efter sig vid sin död hösten 2005.

Det blev 12 350 710 kronor.

– Vi träffades för sju år sedan när jag körde barnkarusellen på julmarknaden på Gustaf Adolfs torg. Sven brukade stanna till på sin runda och prata, säger Per Guldstrand, i dag ordförande i stiftelsen.

Han kom på sin cykel, med sin slitna hatt och än mer slitna oljerock. Han hade kassar med pantburkar på var sida om styret.

– Han tyckte om att se när barnen åkte karusell, alla blev glada av den där karusellen. Han var en väldigt glad och varm människa, Sven.

Väckte frågor

Som alla andra funderade också Per Guldstrand på vem pantburksmannen i de slitna kläderna egentligen var. Inte uteliggare, mer en fattig pensionär som drygade ut sin pension, tänkte han.

Sven Rosengren kom tillbaka till julmarknaden år efter år.

– Efter tre år berättade Sven om stiftelsen. Han frågade om jag ville sitta i styrelsen, de flesta han kände föll ju ifrån en efter en och själv hade han fått svårt med synen. Kunde inte längre läsa ordentligt.

Rättigheter i fokus

Han berättade om målet, att med vetenskaplig forskning och utbildning främja mänskliga rättigheter.

– Han höll barnen i världen varmt om hjärtat, tyckte att barn ska få lov att ha det bra.

En kväll bjöd han in Per Guldstrand till ettan på Möllevången. Sven Rosengren visade sina pärmar och skrattade.

– Det var bankutdrag på bankutdrag. Det var tio miljoner, säger Per Guldstrand.

– ... inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att han satt på alla dessa pengar.

Sven Rosengren hade dessutom en privat förmögenhet på en miljon. Men dem pratade han aldrig om, låtsades inte om att dem fanns. Han fortsatte leva sin enkelhet.

Allt kastades

När han avled var det ingen som förstod vad som dolde sig i alla pärmar i den ruffiga lägenheten. Ingen tog notis som någon stiftelse. Allt kastades, destruerades.

Avlägsna släktingar han aldrig haft kontakt med delade på miljonen man ändå fann. Långt senare hittades en kopia av ett testamente i länsstyrelsens arkiv. I det stod att allt skulle gå till stiftelsen.

– Då var det försent, bodelningen klar. Något fick vi tillbaka men arvtagarna hade redan förbrukat de mesta av pengarna. Vi hade skäl att låta det bero, säger Per Guldstrand.

Vad drev Sven Rosengren? Per Guldstrand och Marianne Blad har funderat länge.

– Jag tror han någon gång känt sig felbehandlad av myndigheterna och att den lilla människan inte hade mycket att säga till om. Det ändade i en tanke om att var och en har rätt till sitt liv, att var och en ska få leva under mänskliga rättigheter, säger Per.

För andan vidare

– Vad han råkat ut för under sin livsgärning vet vi inte. Vi vet bara att han velat ta strid för mänskliga rättigheter, att han haft ett mål med sitt samlande, att försöka hjälpa till, dra sitt strå till stacken, säger Marianne.

På måndag får Lundaforskaren Radu Mares 950 000 kronor från denna rättfärdighetens beskyddare. Han jobbar med forskning kring hur multinationella företag tar ansvar för mänskliga rättigheter, som Ikea och H&M.

– Det är att föra Svens anda och märkliga människoöde vidare, säger Marianne Blad.