Elina, 19, bor på äldreboende – kämpar för rätt vård
Uppdaterad 2023-05-31 | Publicerad 2023-05-19
Elina Thisell, 19, är inte på väg ut i arbetslivet eller planerar sin nästa resa.
Istället är hon fast på äldreboendet Lackarbäckshemmet där kommunen placerat henne för vård.
– Jag blir omkörd av äldre med rullatorer i korridorerna, säger hon.
De äldre passerar 19-åringens rum på Lackarbäckshemmet. De har röda jackor och kolsvarta solglasögon på sig. I sakta mak närmar de sig hissen – på väg ut för att njuta av majsolen i Mölndal.
Men för 19-åriga Elina Thisell är det kört.
Elina ligger helt stilla i sängen. Hon har en korsett på överkroppen, en pjäxa på högra foten och ispåsar över knäna. I 173 dagar har 19-åringen varit sängliggande, 23 timmar om dygnet.
– Jag kan inte sitta, jag kan inte lyfta på fötterna. Jag har smärtor i ländryggen, högerfoten har vridit sig inåt. Det är en brinnande känsla i knäna, säger hon.
Kan inte röra sig
I snart två månader har hon varit på Lackarbäckshemmet, boendet där hon placerats av kommunen, som Mölndals-Posten skrev tidigare i veckan.
– Jag kunde aldrig tro att min dotter skulle hamna på ett äldreboende före mig, säger hennes pappa Charlie Thisell.
Elina kan inte röra sig. Men hon är smart, skarp och har en extremt bra känsla för humor.
– Så ni vet, rumsgrannen kanske kommer in. Hon är dement och brukar leta efter sin telefon i mitt rum, säger Elina.
Den 19-åriga tjejen försöker tänka positivt och hålla huvudet igång – hon pratar med vänner i telefon, tittar på tv och läser om sin sjukdom. För några månader sedan fick hon diagnosen FNS – ett tillstånd med neurologiska symtom som beror på en störning i det centrala nervsystemets funktioner.
– Huvudet är det enda stället jag känner mig frisk på. Men klart att man påverkas psykiskt av att ligga här.
För bara ett halvår sedan levde Elina ett aktivt liv. Hon tränade flera gånger i veckan, älskade att vara ute med sina hundar och träffa vänner. I somras tog hon studenten och drömde om att bli förskollärare.
”Kunde inte lyfta fötterna”
– Jag var så glad att jag kom in på högskolan! Jag kämpade hårt med dyslexi.
Elina hann knappt gå klart första terminen innan symtomen kom – ont i bakhuvudet och strålningar ut i högerarmen.
Hos en sjukgymnast satte de tens-plattor på ryggen där hon hade ont och ställde henne på ett gåband.
– När de höjde styrkan var det som att man tryckte på en knapp och stängde av funktioner i kroppen. Jag kunde helt plötsligt inte lyfta på fötterna.
Sjukgymnasten rådde Elina att söka akutvård. I tre månader åkte hon till och från akuten utan att få ordentlig hjälp – medan symtomen förvärrades.
– Jag hade fruktansvärt ont när jag gick. Jag blev rädd att bli fast på soffan, jag klarade inte av att ta mig till toaletten.
Då blev hon inlagd på Östra sjukhuset i Göteborg, där hon blev kvar en månad, lämnade prover och undersöktes. Läkarnas teorier varierade från diskbråck till afrikansk fästningspridd sjukdom – men inget bekräftades.
Till slut fick Elina diagnosen FNS. Efter en månad på Östra sjukhuset skrevs hon ut och flyttades till ett äldreboende.
– Först ville kommunen bara skicka mig hem och ställa en potta bredvid soffan, för att jag inte kan ta mig någonstans. Hur kan man ens ge det som förslag?
Familjen Thisell har försökt få rehabilitering på flera rehab och skickade egna remisser till enheter i olika kommuner och regioner. De fick avslag efter avslag – på grund av platsbrist och Elinas komplicerade tillstånd.
Äntligen fick de ett positivt svar: Behandlingshemmet Treklövern i Ljungskile var redo att ta emot Elina. Men kommunen avslog ansökan.
”Rädda att skada mig”
”Ditt behov bedöms kunna tillgodoses på annat sätt genom korttidsplats i kommunal regi”, skriver handläggaren på Mölndals kommun i beslutet.
Snart har Elina bott på Lackarbäckshemmet i två månader. Hon får hjälp med omvårdnaden, upp ur sängen när hon ska gå på toaletten, ta av och på korsetten och ispåsarna på de svullna knäna. Personalen hjälper henne att duscha och äta. En gång i veckan kommer en psykolog. Tre gånger i veckan kommer en arbetsterapeut och hjälper Elina i 30 minuter.
– Det räcker inte. Ingen på det här boendet visste någonting om FNS tidigare. De är rädda för att skada mig, vi gör övningar som belastar mig fel. De är specialister på att rehabilitera äldre. Jag är rädd att ju längre tiden går desto större risk att det blir kroniskt, säger Elina.
Placeringen på äldreboendet skulle gälla en kortare period, men inget verkar ändras. Familjen har själva varit i kontakt med Treklövern som var redo att ta emot Elina. Rehabilitering skulle kosta runt 600 000 kronor.
”Regionens ansvar”
– Det här är inte lika vård för alla, det är ett skitbeteende. Man tappar tilltron till samhället. Titta på min dotter, hur kan ingen ansvarig träda fram, frågar sig Charlie Thisell.
När Aftonbladet kontaktar Mölndals kommun som fattade beslutet om att placera Elina på ett äldreboende väljer uppdragschef Marja Hedin och hälso- och sjukvårdschef Christina Wadell att endast besvara frågorna via mejl.
”När en person blir utskriven från sjukhus ska man i första hand hem till sin bostad. Har personen behov av kommunens insatser har man möjlighet att få det i hemmet. Vi har något som heter ”Trygg Hemgång” som innebär att man har möjlighet att få intensiv rehabilitering i hemmet. När det gäller behandling av sjukdomstillstånd är det regionens ansvar. Kommunens ansvar är behandling/rehabilitering upp till och med sjuksköterske-, arbetsterapeut och fysioterapeutnivå. Regionen ansvarar för specialistvård.”