Jag skulle vilja tala förnuft med nazisterna
Det var en helt vanlig januraimåndag i Malmö. Jag satt på mitt kontor i mitten av centrala Möllans utkant. Jag och mina tre kontorssambos och diverse besökare genomlevde vår arbetsdag enligt konstens alla regler. Konversationen kretsade mest kring nya Wire-avsnitten och problemet med kontorets router.
Helt plötsligt kommer någon in i lokalen och berättar att kaféet bredvid oss nyss fått sina rutor inslagna. Personen kunde inte ge oss så mycket mer information än det.
Således återgick konversationen till den eviga fikastämningen som en dag på arbetsplatsen innebär.
Då vi några timmar senare skulle gå och äta såg vi en samling folk på gatan utanför kaféet. Jag gick upp och frågade en tjej vad som hade hänt. Hon berättade att rutorna klirrats tidigare på eftermiddagen. En kort stund senare hade ett gäng på 20 nazister från Helsingborg dykt upp. Hur såg dom ut frågade jag.
– Som casuals du vet, sa hon.
Vidare berättade hon att ett gatuslag hade inträffat och att en nasse skadats och tre anti-nassar blivit tagna av polisen.
Helvete!! Tänkte jag. Här satt jag 20 meter bort, drack kaffe och skrev e-post medan nassarna stod på vår tröskel. Det blev i mitt huvud en metafor för den moderna västvärlden. Vi sitter i all vår bekvämlighet och pysslar med vardagens detaljer medan hela havet stormar utanför. Hur ofta behöver vi faktiskt slåss för det vi tror på?
I tusentals år har folk slagits med varandra för att jag nu ska kunna sitta på mitt väl uppvärmda kontor, med rinnande vatten och surfa nätets vidder och diskutera livets finstilta med mina vänner. Hur kunde jag missa denna händelse som inträffade så nära mej?
Saken är att nazister, hur man nu kan kalla sej det, förbryllar mej. Jag skulle vilja prata med dom. Jag skulle vilja tala förnuft och charma dom så till den milda grad att dom skulle tycka om mej. Få dom att inse att ”shit, killen är mörkhyad och har konstiga åsikter men är jävligt trevlig”.
Jag skulle vilja göra det svårare för dom att hata. Antingen det eller få huvudet inslaget men det hade
varit väl värt försöket. Trots att jag missade detta tillfället kändes adrenalinet i mitt bröst i flera timmar
efteråt. Så till nästa gång medborgare: Var på er vakt. Snart kommer chansen att förändra till ett gathörn när dej.