Barnavrål i juni
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-27
Det var en sådan där sommarläsningssida. Det kunde ha handlat om bästa grillen, fräckaste nakenbadet, eller risken att bli semesterlådvinsalkoholist - ett ord av det slag som få språk, vid sidan av den ständigt sammansättande svenskan, kan bjuda på.
Den här gången handlade det och barnuppfostran. En mamma hörde av sig. Hon hade en son på några år. Han blev ofta ilsken. Riktigt ilsken.
När han blev ilsken tog han gärna till nävarna. Det gick förstås inte för sig. Så mamman hade lärt sin son att ge uttryck för sin ilska på ett icke-fysiskt sätt. Hon hade lärt honom att gallskrika rakt ut, då han blev arg.
Med detta var mamman rätt nöjd. Problemet var inte längre sonen, utan andra vuxna. De tyckte nämligen att en tjutande fååring var störande. De uppfattade de återkommande vrålen som obehagliga. Så till den grad – och, märk väl, detta är i Sverige, där problem inte tas upp med problematikerna själva, annat än i yttersta nödfall – att de påtalade detta för den ömma och vid det här laget antagligen lätt lomhörda modern.
Det var detta som var mammans problem. Att andra människor inte lät hennes son vråla i fred på offentlig plats. Invändningarna hade blivit så många att det kändes pinsamt och mamman undrade om
hon – mot alla odds – hade tänkt fel.
Plats för psykologen.
I korthet: hon tyckte att mamman tänkt alldeles rätt. Det var omgivningen som var problemet.
Jag är bekant med en legendarisk journalist som, liksom de flesta det är något med, började som oavlönad volontär på en lokaltidning. Där kunde han ena dagen referera en fotbollsmatch, andra dagen hitta på några horoskop och tredje dagen ta hand om insändarsidan.
När det blev juli och stiltje bland insändarna, ingick det i uppdraget att skriva ihop ett par falska brandfacklor.
Ibland kunde det resultera i ett slags publicerad inre monolog, där volontären själv, dag efter dag, häftigt angrep, eller hjärtligt applåderade, sina egna tidigare galenskaper.
Allt förstås i det renaste av syften: att lyfta redaktionens humör under semesterstiltjen.
Jag är inte säker på hur sommarläsningssidor om barnuppfostring kommer till. Men någonstans, djupt därinne, hoppas jag verkligen att det sker enligt samma princip. Alternativet att de är alldeles verkliga är alltför skräckinjagande att överväga.