– Mamma, jag vill krama dig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-05
Sebastian,10, berättar om sina timmar på fjället
JOKKMOKK Under några stenbumlingar tar
Sebastian, 10, skydd mot det kalla regnet.
Med ryggsäcken som kudde ligger han i mörkret och längtar hem – och skriker:
– Mamma, mamma. Jag vill att du kramar mig mamma.
Tillsammans med klasskamraterna är tioårige
Sebastian ute på den andra utflyktsdagens vandring. Ytterligare en höjd ska bestigas i Kvikkjokk.
Men vädret är emot femteklassarna, de gråa regnmolnen hänger ner från skyn under onsdagen. Men alla tar sig upp på den 750 meter höga Prinskullen.
På väg ner längs stigen börjar orken tryta. Då ser Sebastian en myrstack en bit in i skogen – och han har lärt sig att myror är bra att äta för de är energirika – och stannar till där.
– Han hamnar efter de andra eleverna. Men eftersom stigen kröker sig där så tänker han gena genom skogen för att hinna i kapp dem. Men han hittar aldrig stigen igen, säger mamma Gudrun Hedman.
”Jag var jätterädd då”
Sebastian förklarar att han försöker att ta sig upp på en höjd för att få en bättre vy och på så sätt lokalisera stigen. Men han kommer in
i ett kuperat område och till slut vet han inte längre om han går uppåt eller nedåt.
Han är vilse. Den tioåriga pojken bestämmer sig snabbt – att spara på den matsäck han har.
– Jag ska bara äta när jag är riktigt hungrig, var tioåringens beslut.
Kvällen kommer och skogen blir nattsvart. Det regnar och temperaturen sjunker till tre grader.
– Jag var jätterädd då, berättar han för sin mamma.
Tog skydd i grotta
Trots rädslan är han fast besluten om att hitta ett skyddat ställe. Några stora stenar formar en liten öppning.
– Som en grotta, säger
Sebastian.
Där väljer han att slå läger eftersom den är för liten för att stora djur som björnar ska kunna ta sig in och för stor för att ormar ska trivas där. Men alldeles perfekt för en 10-årings kropp.
Med ryggsäcken som huvudkudde ligger han där, ensam och rädd. Och skogen knakar och susar i vinden. Han ropar för att någon ska höra honom. Och längtar hem till värmen.
– Mamma, mamma. Jag vill att du kramar mig mamma, skriker han.
Men ingen hör.
Hör en helikopter
När det börjar ljusna hör däremot Sebastian en helikopter – men den är långt borta. Hans ben har domnat av och han väntar med att resa sig och ta sig ur ”grottan” tills han hör helikoptern tydligare.
Klockan är strax före nio när han beger sig mot en öppnare plats i skogen för att synas bättre. Då får hundpatrullen upp spåren efter honom och hittar Sebastian kort därefter, några kilometer från stigen.
– Jag har ätit myror och blåbär, säger Sebastian när han räddats.
Han åker helikopter ner till den väntande familjen. Han sträcker ut armarna och ropar:
– Mamma!
Äntligen får han krama henne.
– Det var helt otroligt att få se honom med egna ögon, välbehållen. Han var lite kall och tilltufsad. Men han var hel, säger en lättad och glad mamma Gudrun.
Familjen är stolt över
Sebastian. Han får beröm från militären, räddningstjänsten och polisen. Alla säger samma sak, Sebastian har gjort precis som man ska göra om man hamnar vilse.
– Han är helt makalös. Vilken kille. Jag är så stolt att jag inte med ord kan beskriva. Så handlingskraftig och trots att han var så rädd så vände han det till att göra något konstruktivt, säger mamma Gudrun.
”Tack vare morfar”
– Det är mycket tack vare morfar, som är en skogens man. Sebastian är intresserad av det morfar lär ut. Det är en klok pojke som tar till sig av kunskapen.
Morfar Henry Hedman är imponerad av barnbarnet.
– Han är verkligen duktig. Nu är vi hemma och tar hand om varandra, när alla kommit till rätta. Nu är vi bara lyckliga, säger morfar.
NYHETER -