Pangprogram med roliga cliffhangers

Karin Magnusson

Ett brutalt postrån och ett förmodat dödsögonblick.

Vilken pangstart.

Och vilket pangprogram.

Det går att göra ett personligt ”Sommar” utan att nämna vare sig smultronstället i skärgården eller de älskade barnens ögonfärg. En typ av detaljer som ger en tjuvkik på något som faktiskt inte är det minsta personligt.

Åsbrink rivstartade med hur hon en dag hamnade mitt i ett postrån. Hur hon tvingades ner på golvet och liggande i fosterställning bredvid kopieringsapparaten tänkte att det här skulle bli det sista hon såg. Ett skitigt golv med smält snö och grus.

Hon dog inte och skadades inte heller.

Däremot skulle upplevelsen så småningom leda till arbetet med boken ”Smärtpunkten”, om dramatikern Lars Norén och händelserna kring teaterpjäsen ”7:3”. Ett projekt som gick till svensk teaterhistoria av många anledningar. Främst för att en av skådespelarna, Tony Olsson, efter avslutad teatersäsong 1999 fick en betydande huvudroll. Som en av de skyldiga till rånet av en bank i Kisa och morden på de två polismännen i Malexander.

Åsbrink rörde sig med lätthet från resonemang om våld och försoning till redogörelser av de många hisnande felsteg som togs av både kriminalvård och Riksteatern under arbetet med ”7:3”. Resultatet blev krävande och oavbrutet spännande lyssning med avbrott för skojiga cliffhangers och ett egensinnigt musikval.

En bra sommarpratare har som Elisabeth Åsbrink känsla för dramatik, musikalitet och lyhördhet för ordens valörer. Och då har jag inte ens nämnt att hon spelade ”The name of the game”, en av Abbas bästa och minst sönderkörda låtar.