De skiter i om folk svälter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vandrar på stan och upptäcker plötsligt att hela gatan är nedlusad av människor med A4-block i handen. De kommer från någon välgörenhetsorganisation. Det kan vara Rädda Barnen, Unicef, jag vet i fan. Och jag tänker: ”Här gäller det att agera snabbt”.?

Jag skyndar stegen, fiskar upp min telefon och låtsas vara i viktigt samtal. Jag säger högt och förbaskat: ”Nej, för helvete, jag måste ha ett utkast senast torsdag”. Jag fintar därmed bort en finnig 20-nåntingåring med luvtröja, som har tagit ett steg mot mig, men som genast ångrar sig.?

Efter tio meter kommer en krulltott med fula glasögon och hinner säga ”har du en minut??”, men jag pekar på min telefon, höjer mina ögonbryn i takt med att jag lyfter axlarna i en ganska elegant ”sorry”-gest. Han köpte den.

Men den tredje lilla jävulen är värre. Hon har svartmålade naglar och tunikajacka. Hon agerar som en biljett-kontrollant och dyker fram snabbt och läskigt som en kissemisse och ställer sig mitt framför mig. Jag blir så häpen att jag tappar alla koncept.

Jag sänker telefonen och ser hur hon ler sådär som bara lillgamla människor kan göra och så börjar hon babbla. Hon pladdrar om hur

20 kronor räcker för att försörja en afrikansk by med mat, vatten och utbildning i 70 år, typ. Ni vet, de där gamla myterna.

Mitt i hennes neverending utläggning avbryter jag henne i triumf: ”Jag betalar redan till er via autogiro.” Hon frågar hur mycket. Jag säger att det rör sig om en hundring i månaden. Och så formar hon läpparna till det där fruktansvärda leendet och börjar tjattra om att en extra hundring i månaden skulle göra si och så mycket mer för den och den lilla byn.

Och plötsligt finner jag mig än en gång skriva på det där pappret som går med på att ytterligare en hundring dras av mitt konto i månaden. När jag lunkar därifrån känner jag mig våldtagen. Jag vill plötsligt duscha på huk och gråta. Jag känner mig smutsig.

Nu tycker jag inte att det är direkt fel att ge pengar till väl-görenhet, men en sak ska ni veta om de här ungdomarna som står med dålig hy och konstiga glasögon och säger ”har du en minut...?”. De är inga eldsjälar. De skiter i om folk svälter. De har aldrig varit i Zaire och burit vatten till gråtande barn. De här kidsen är små kapitalister. De jobbar för provision. De jobbar för fast cash och vi är offren. De är framtidens Gordon Geccos. Och våra dåliga samveten är deras levebröd. Bara så att ni vet det.?

Alex Shulman