”Jag har inget begär efter moderna maskiner”

Johan Gunnarsson

”Hästmannen” Stig-Anders lever livet på sitt eget vis

Byn Råshult ligger öde. Inte en kotte syns till.

Mitt i byn ligger två stora hus, ordentligt skavda av alltför många år utan ny färg.

Men innanför väggarna döljer sig ett stycke levande historia.

Här bor Stig-Anders Svensson. Han som blev stjärna över en natt. Han som blev Hästmannen.

– Men jag är inte speciell på nåt vis, jag är en helt vanlig människa, säger han.

Plötsligt står han där i dörröppningen. Hästmannen. Det var en stund sedan jag knackade på dörren, men jag var inte säker på att det var rätt dörr. Jag tänker att han ser ut som en 100-åring med en ynglings ögon. Det måste vara skäggets fel.

Stig-Anders Svensson föddes den 3 december 1945. Samma dag folkbokfördes han på gården i småländska Råskog. Och där har han stannat kvar.

– Jo, fast jag föddes i det huset, säger han och pekar förstrött på det röda huset på andra sidan vägen.

Vi går in i hans kök. Stig-Anders säger att han egentligen skulle ut och ta in lite hö.

– Men nog har jag tid att prata lite.

Läser högt ur boken

Strax därpå är han borta – i tanken. Jag har tagit med mig det första exemplaret av boken om hans liv, och Stig-Anders ägnar hela sin uppmärksamhet åt boken. Lampan ovanför köksbordet är släckt och det börjar bli lite skumt, men Stig-Anders låter sig inte hejdas.

– Jag kan tända lampan när det behövs.

Han skrockar förtjust när han ser bilder på sina älskade hästar och på slåttermaskinen, men bilderna på sig själv ägnar han inte en sekund.

Efter en stund börjar han läsa högt för mig. Han läser om att tiden inte spelar någon roll för honom och att han sätter en ära i att bli trött av hårt arbete.

– Jo, det där stämmer kanske, det gör det nog.

– Det finns nog ingen tid på dygnet då jag inte har varit ute med slåttermaskinen. Det var likadant för min far och farbror, säger han och sjunker tillbaka in i boken.

Hästar i stället för traktor

När dokumentären ”Hästmannen” visades tidigt i våras bänkade sig en miljon svenskar framför tv-apparaterna. De fick följa Stig-Anders naturnära liv på gården och i skogen. Han beskrevs som ett original i ordets positiva bemärkelse, en människa som valt bort traktorn för hästarna, och som lever ett sparsamt liv utan att tära på jordens resurser.

– En gång i småskolan fick jag höra att oljan på jorden skulle ta slut, och då tyckte jag det kunde vara bra att använda hästar i jordbruket i stället för traktor. Jag har inget begär efter moderna maskiner.

– Men å andra sidan har jag alltid varit intresserad av hästar.

Han skulle gärna driva ett större jordbruk, men inser att ensam skulle det bli för mycket arbete.

Tidigare höll han kor på gården, och gjorde sin egen ost av mjölken, men numera är ”flickera”, hans tre hästar, hans enda djur. Ja, förutom besökarna då. Ovanpå kylskåpet i köket knastrar det, misstänkt likt ljudet av möss som kalasar på smulor eller frön.

– Jo, men så är det. Har man ingen katt så kommer mössen, säger Stig-Anders som om det vore den självklaraste saken i världen.

Samlar på gamla tidningar

Köket är proppfullt med allehanda saker. Livsmedel, grytor, ett våffeljärn, några hinkar och burkar står sida vid sida. Stig-Anders säger att han tycker om att ha grejerna framme, men medger samtidigt att ”fruntimmer är bättre på att städa och hålla ordning”.

På bänken i hallen ligger meterhöga staplar av gamla tidningar, prydligt sorterade i kronologisk ordning.

– De är bra att ha ifall det blir någon diskussion. Då kan man kolla i tidningen och få reda på fakta.

– Och jag är ju ensam, jag har ju plats för tidningarna.

Men helt ensam är han inte. Han pratar gärna med grannarna och då och då tar han cykeln till systern Birgitta och hennes man utanför Eksjö. Eftersom han inte har någon bil får han också cykla till affären för att handla, vinter som sommar.

– Det är väl en elva, tolv kilometer dit, men det går bra.

Utanför köksfönstret lunkar livet sakta fram i den lilla byn. Råskog – tre gårdar och något enstaka boningshus stort – är inte större än att man med lätthet går igenom hela byn på tre minuter. Och då har man ändå haft gott om tid att studera anslaget om när bokbussen kommer och när brevlådan töms.

Har ett hus för bakning

Stig-Anders bor mitt i byn. Han bor numera i det södra av de två boningshusen, det norra använder han bara för bak. Han bakar allt sitt bröd själv, det har han gjort sedan hans mor gick bort i slutet av 1980-talet. Och ibland behöver han två ugnar för plåtarna. Då är det ju praktiskt att ha ett kök till.

”Bakhuset” äger han själv efter att ha tagit över det från sin moster. Huset har varit i släktens ägo i generationer, troligtvis sedan 1700-talet. Det andra huset köpte hans föräldrar 1951, när han var 6 år, och det äger han tillsammans med sin syster. Båda husen ser ut att behöva lite färg och allmän upprustning.

Man kan lätt få för sig att Stig-Anders inte rör sig längre hemifrån än mellan de båda husen, ladugården och skogen. Men så är det inte. Han har sett en hel del av mellersta Sverige, från Västervik i öst till Trollhättan i väst, och från Stockholm i norr till Lammhult i söder.

När jag säger att jag ursprungligen kommer från Växjö, några mil söder om Lammhult, funderar han en stund och säger sedan att han nog varit i Växjö som liten.

Stockholm var han i så sent som i höstas, inför Kristallengalan där filmen var nominerad i en kategori. Han fick inget pris, men tyckte om att se Stockholm.

– Ett par dagar där har man inte ont av, men i längden blir man nog trött.

Kommer folk varje dag

Berömmelsen stannade dock inte i Stockholm. Filmen satte Stig- Anders och hans hemby på kartan och antalet besökande till byn torde ha ökat med flera hundra procent.

– Det har kommit mycket folk hit, nästan varje dag faktiskt. Alla som har kommit har varit trevliga.

Många kommer för att köpa dvd:n ”Hästmannen” som Stig- Anders själv säljer. Det lilla han tjänar investerar han i mat. Tidigare hade han det mer knapert och levde på vad skogen och jordbruket kunde inbringa. Han är av naturen ytterst sparsam och är noga med att inte slösa i onödan. Därför kommer det som en total överraskning när han plötsligt säger:

”Det var inte dåligt”

– Men du, en sak måste jag erkänna.

Jag hinner precis tänka, och samtidigt avfärda, att nu kommer han säkert att berätta att han köpt något riktigt dyrt och onyttigt, innan han tillägger:

– Jag köpte en låda lingon och en låda blåbär. Jag tycker om att plocka lingon för att göra sylt av, men i år hade jag inte tid så jag köpte en låda. Det måste jag erkänna.

Men han ser inte ett dugg skamsen ut. I stället läser han vidare i boken.

– Titta, där går jag och plogar!

Och.

– Han är duktig, fotografen. Här har han fått med alla tre hästarna på samma bild, med mig i mitten. Det var inte dåligt.

Full av beundran för denne fantastiske man frågar jag honom om han ser sig själv som ett föredöme.

Stig-Anders funderar några sekunder innan han svarar.

– Där vill jag vara neutral. Det får andra avgöra.