Hassan Rohani ger hopp om reform

Uppdaterad 2013-06-20 | Publicerad 2013-06-15

Hassan Rohani

Hassan Rohani – med en något mer kompromissvillig attityd tänder han ett hopp hos reformlängtande iranier och omvärlden. Liberala iranier tyr sig till den mest öppensinnade presidentkandidaten som talar om bättre relationer med väst och jämlikhet.

64-åriga Hassan Rohani sticker ut bland presidentkandidaterna med sin något mer mjuka attityd, jämfört med de mer hårdnackade motståndarna. Rohani är en före detta kärnvapenförhandlare som i sin valkampanj har lovat att Irans relationer till omvärlden ska stärkas och han är öppen för förändringar både i landets inrikes- och utrikespolitik.

Ingen sann reformist

Att kalla Rohani för en sann reformist är dock magstarkt. Han är snarare den minst konservativa presidentkandidaten som fortfarande helt och hållet står på Irans högste ledare, ayatollah Khameneis, sida. Han var lärjunge till revolutionsledaren ayatolla Ruhollah Khomeini och har tjänat det styrande prästerskapet i över 30 år.

Kritiserat övervakningssamhället

Rohani har kritiserat det iranska samhällets "överdrivna säkerhetstänkande" och uttalat ett motstånd mot statens inkräktande på medborgarnas privatliv. Den jämförelsevis öppensinnade Rohani har uttalat vikten av att förbättra situationen för kvinnor och etniska minoriteter. I sina tal har han nämnt jämlikhet och lika löner för kvinnor, samt visat vilja att frige politiska fångar.

Den ekonomiska situationen har varit ett stort orosmoment för många väljare och Hassan Rohani har i sin kampanj uttryckt ett mål att återställa landets ekonomi.

Utbildade sig i Skottland

Efter att ha utbildat sig vid universitet i Teheran sökte han sig till Europa och doktorerade i juridik vid Glasgow Caledonian University i Skottland innan han återvände till Iran, där han senare bland annat jobbade som sekreterare i högsta nationella säkerhetsrådet. Som ung inledde Hassan Rohani sin politiska bana genom att följa ayatollah Khomeini som var ledare för den islamiska revolutionen. På 60-talet reste han runt i Iran och talade kritiskt om landets styre, vilket resulterade i att han flera gånger greps av polis och förbjöds att hålla offentliga tal.