Satte in en spiral – tvingades amputera händer och fötter

Kerstin Nilsson

Mördarbakterier åt upp kroppens vävnader Vårdats på Akademiska i 4 månader

UPPSALA. De flydde från krigets Syrien för att skapa ett nytt liv i Sverige.

Nu ligger den 46-åriga fembarnsmamman på Akademiska sjukhuset utan händer och fötter.

Hon satte in en spiral – och drabbades av mördarbakterier som åt upp hennes kropp.

– Hur kunde det bli så här? undrar nu hennes förtvivlade familj.

I drygt fyra månader har den 46-åriga kvinnan vårdats på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Hennes ben, som är amputerade någon decimeter under knäna, är inpackade i jättebandage.

Hennes högra hand är amputerad vid handleden, den vänstra en bit längre ut.

Transplantera hud

Armarna har läkt, men på benen och på ryggen har hon fortfarande stora öppna sår. Hon har genomgått flera hudtransplantationer och ännu fler väntar.

– Läkarna har sagt att hon måste vara här minst fem månader till, säger hennes 22-årige son.

– Hon får morfin hela tiden, mot smärtorna.

Den 22-årige sonen får dra ett tungt lass just nu.

Han kom till Sverige från Damaskus för ett och ett halvt år sedan, fem månader innan den övriga familjen, mamma och pappa, hans 16-årige lillebror och 8-åriga lillasyster kom efter.

I dag har de alla fått uppehållstillstånd.

Hans två äldre bröder bor i Tyskland respektive Libanon.

Här, i Sverige, drömde han om att lära sig svenska och fortsätta läsa ekonomi - nu har alla drömmar slagits i spillror.

– Jag var så hoppfull över det nya landet – och så händer det här, säger han.

På knagglig svenska och med hjälp av en tolk – varken hans mamma eller pappa kan tala svenska alls – berättar de om rutiningreppet som har raserat hela familjens tillvaro.

Svåra magsmärtor

I maj i år besökte hans mamma en hälsomottagning i Uppsala för att ta ut sin p-stav.

I samband med det satte man in en hormonspiral, ett rutiningrepp som tar några minuter.

Två dagar senare drabbades hon av svåra magsmärtor och fördes på kvällen i ambulans från asylboendet till Akademiska sjukhuset.

Hennes 16-årige son åkte med i ambulansen.

Klockan 10 dagen därpå ringde den yngste sonen till sin pappa och sa att sjukhuset ville att han skulle komma.

– Då sa de att hennes tillstånd var mycket allvarligt, säger pappan.

Hans hustru hade drabbats av en typ av streptokocker, så kallade mördarbakterier, som bokstavligen äter upp vävnaderna i kroppen. På fackspråk kallas det nekrotiserande fasciit, ett livshotande tillstånd.

Livmodern, äggstockarna och en bit av tarmen var redan angripna och opererades omedelbart bort.

helskärm

Livshotande tillstånd

För att stoppa bakteriernas framfart satte man också in antibiotika.

Men bakterierna hade redan spridit sig i kroppen och den 46-åriga kvinnan svävade mellan liv och död.

– Läkarna sa att det var tveksamt om hon skulle överleva, säger pappan.

– Tio dagar senare såg vi hur hennes händer och fötter blev mörkare och mörkare, till slut var de svarta längst ut.

I ett möte med läkarna fick familjen veta att man var tvungen att amputera fingrar och tår - tre timmar senare fick de veta att det inte räckte.

Läkarna var tvungna att amputera händerna – och benen nästan ända upp till knäna.

Men de räddade hennes liv.

Varje dag finns någon ur familjen vid hennes sida på sjukhuset.

Den 22-årige sonen och hans pappa turas om att åka den långa vägen från asylboendet, tio mil utanför staden, tre timmar med tåg tur och retur.

Förgäves har de försökt få hjälp med en egen bostad, närmare sjukhuset, men hittills utan resultat.

– Det skulle underlätta så mycket för oss, säger den 22-årige sonen.

"Känner oss maktlösa"

Nu, när hans mamma inte längre ligger på intensiven, turas de om att sova hos henne på sjukhuset, för att finnas till hands.

– Hon behöver hjälp med allt. Hon kan inte äta, inte klia sig, ingenting, säger pappan.

De vill gärna tala om hur tacksamma de är för vården och all hjälp och stöd de får på Akademiska sjukhuset, men för familjen är det som har hänt fortfarande obegripligt.

De förstår inte hur hon, mamman som var familjens stöttepelare, fullt frisk och gick på egna ben, kunde drabbas av detta.

– Vi har flytt vårt hemland och artilleribeskjutning, men om vi hade stannat där hade vi sluppit det här. Då skulle det här inte ha hänt, säger pappan.

– Vi känner oss helt maktlösa.

För att få svar på sina frågor – vad som hände och hur det kunde hända - har de gjort en anmälan till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg.

– Vi vill veta varför det hände – det och en bostad närmare sjukhuset är det viktigaste för oss nu, säger pappan.