”Ett barn föddes häromdagen”

Mira Micic

Här flyr syriska flyktingar över gränsen till Makedonien Polisen: ”En riktig katastrof”

IDOMENI/ GEVGELIJA. Barn och vuxna står uppradade på en åker och väntar på att få en lapp med nummer från polisen.

Sedan går de tyst i små grupper längs järnvägen i det kompakta mörkret.

– Det här är en riktig katastrof. Ett barn föddes här häromdagen, säger en grekisk polis och pekar mot grusvägen.

Klockan är ett på natten när vi kommer till den grekiska byn Idomeni, som ligger på den grekiska sidan av gränsen mot Makedonien. Några kilometer utanför byn, på en åker, står hundratals flyktingar och väntar på klartecken att få gå vidare på den smala grusvägen som korsar ett järnvägsspår. 

Alla som anländer dit delas upp i grupper på femtio personer och får en nummerlapp. Just den här kvällen började flyktingarna dyka upp vid klockan 22 på kvällen.

Den gruppen vi möter vid 01-tiden har nummer 39.

Flyktingarna kommer gående eller körs hit med bussar från Aten.

De flesta har rest länge och ungefär via samma rutt.

– I går hade vi 12 000 personer här, det var kaos, säger en av poliserna som finns på plats.

Det var då, i måndags, som nyheten om att flyktingar forcerat taggtråd som stått uppställd vid den improviserade gränsövergången.

– Folk är trötta och stressade och det är vi också. Ingen mår bra här. Folk står och väntar här länge, i timmar eller ett helt dygn, för att komma vidare till tåget, säger polismannen som inte vill att hans namn står i tidningen.

Inga stolar, inget vatten eller mat

Tåget finns på andra sidan, i Makedonien och kör fram och tillbaka till den serbiska gränsen där flyktingarna får kliva av och ta sig in i Serbien, där de registreras.

Förutom ett dussin poliser finns ingen annan personal på plats på den grekiska sidan. Det finns inga stolar, inget vatten, ingen mat. Ett hundratal meter bort i mörkret står några små stugor, det är toaletter som ställts där.

Men under alla de timmar som vi står intill de väntande flyktingarna är det ingen som avviker från leden. Alla är tysta, står två och två och tittar mot grusvägen och de svaga ljusen från polisens nästa postering.

Nästan en tredjedel av den här gruppen består, i likhet med andra grupper, av små barn. Det börjar bli kyligt, det blåser. Många är tunt klädda och har knappt något bagage.

Museen, 30, från Syrien, bär sin 5-åriga dotter Albahar på axlarna. Hon orkar inte stå längre, men vinkar sömnigt till oss. Hennes lillasyster Azora, 3, håller sin mamma i handen. På ryggen har hon en liten ryggsäck som ser tom ut.

Klartecken från makedonska polisen har kommit, nästa grupp kan börja gå mot det improviserade tågstationen som ligger några hundra meter bort.

Klockan är två på natten.

Vi följer med över gränsen.

”Orkade inte längre”

Azora snubblar flera gånger på de stora stenarna som inte syns i mörkret. Barnen är helt tysta, liksom de vuxna, och går tätt intill varandra.

Hazem, 25, är nyexaminerad jurist från Syrien. Han flydde med sin fru.

– Jag har sett så många saker under det här kriget som man aldrig bör se. Första gången jag såg en människa dö i kriget kräktes jag. Sedan såg jag det hända så många gånger att jag bara tänkte: Hoppas hans själ finner ro. Ska man behöva vänja sig vid det, vad är det för liv? Jag orkade inte längre, säger Hazem.

Han berättar om hur de letade upp smugglare som skulle ta dem en bit på vägen i en gummibåt.

– De packade ihop många fler på båten än den är avsedd för. Det var barn, kvinnor och män.

Så fort båten kommit ut på vattnet vände sig smugglaren till Hazem och frågade om han ”hade ett starkt hjärta”, berättar Hazem.

– Jag fattade ingenting, men sa: Ja, det tror jag.

Smugglaren pekade på rodret och sa till Hazem att han fick ta över.

– Sedan hoppade han bara i vattnet och drog. Jag var chockad. Jag hade aldrig kört en båt. Med hjärtat i halsgropen styrde jag båten i två timmar. Jag har ingen aning hur jag lyckades, jag tänkte bara: jag måste. De här människornas liv är i mina händer.

Improviserade mottagningar

Vi kommer till taggtråden, som ligger en bit bort på åkern. Där går man in i Makedonien. Några poliser och militärer sitter vid en bil. De vinkar gruppen vidare. Inga pass visas upp, ingen frågar något.

Här övergår grusvägen till ett järnvägspår. Det blir ännu svårare för de små benen att ta sig fram i mörkret. Några hundra meter längre bort får alla ställa sig på led igen.

Det är mörkt och enda ljuset kommer från bilar där några män säljer cigaretter och mobiltelefonkort.

Flyktingarna väntar tyst på att slussas in i ett område bakom ett staket. Där finns ett flertal stora vita tält, det är en improviserad flyktingmottagning. Alldeles bakom stannar tåget, som ska köra dem vidare till Serbien.

Tågen kommer oregelbundet, de kör fram och tillbaka till gränsen. När tåget är fullt, åker det. Det kan gå timmar mellan två avgångar. På tåget som väntar nu finns plats för tusen personer, säger en av poliserna.

Vi får inte följa med in i lägret eller till tåget.

De flyktingar som har tur kommer ombord på tåget redan i kväll. Andra stannar kvar i tälten.

– Små barn, gamla människor, gravida kvinnor. Varje dag. De står här i vind, regn eller gassande sol, säger en polis.

Vid tre-tiden på natten går sista tåget. De som inte fick plats i dag stannar kvar i lägret tills de lyckas köpa biljett till någon buss, som går från den intilliggande orten Gevgelija.

Vi beger oss dit. Ett hundratal bussar står uppställda längs en väg som leder till flyktinglägret där vi tidigare varit.

En man från orten berättar att det är väldigt många som införskaffat bussar för att köra flyktingar till Serbien.

– Det är business här. Det kommer enormt mycket folk hit, alla vill härifrån så fort som möjligt.

Klockan är fyra på natten och en grupp människor kommer från den smala väg som leder genom fälten till lägret med vita tält. En tredje del är barn, som verkar vara i åldrarna fyra till sju år. De fick inte plats på tåget. Ingen vet när nästa tåg kommer och hur många som får plats på det. De som kan försöker ta sig vidare med buss.

Vet inte vart de ska

Hussein Tahir är en trött 34-åring som kommer gående med sin fru och tre döttrar; Ailin, 7, Nervin, 5 och Nouran, 2.

Vi hinner bara växla några ord innan de sätter sig på bussen och chauffören ropar att han vill åka. Bussen ska till Tabanovci, en ort på den makedonska sidan vid serbiska gränsen. Därefter ska flyktingarna ta sig in i Serbien och troligtvis hamna i Presevo där det finns ett mottagningcenter.

Vi frågar några som sitter på bussen om de vet vart de ska. De vet inte exakt.

Några barn somnar så fort de får sätta sig.

Klockan är fem på morgonen, bussen har gasat iväg och en ny grupp människor dyker upp på vägen från lägret. 

Under hela kvällen hör man flyktingar tacka alla för hjälpen, både poliser och de som kör bussarna.

– Folk i Europa är bra. Vi hoppades på att få hjälp från våra grannländer, men de behandlade oss inte som människor. Här är det annorlunda, jag tycker att folk är så snälla, säger Hazem.

FOTNOT: Vid 6-tiden på tisdagsmorgonen fick Aftonbladet uppgifter om att sammanlagt 2 500 personer passerar den grekisk-makedonska gränsen den här natten, mellan klockan 22 och 06. Ungefär 500 av dem var barn.