Finanskrisen har tagit allt

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-14

Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson i Kina

Finanskrisen har nått även Kina.

Fortfarande tjusas vi av bilderna av Pekings lyxaffärer. Men bilden av Kinas ­ekonomi är även denna:

Fattiga daglönare som inte längre kan hitta jobb, män som sover på gatan och som osar av desperation.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson har träffat några av de som lever i ekonomins utkant och ställt sig frågan:

Är det här Kinas framtid, snarare än glittrande lyxaffärer?

PEKING. Här har det kinesiska undret stannat. Det är daglönare som inte längre kan hitta påhugg på Pekings alla byggen.

Dessa män väntar vid Liu Li-bron i västra Peking. De hoppas att en byggherre eller någon annan, vem som helst, ska komma förbi och erbjuda dem jobb. En av dem sover med mursleven bredvid sig, som en tyst annons: detta är vad jag kan, detta är vem jag är.

Vid Pekings Västra järnvägsstation sitter en annan av Kinas miljoner daglönare. Han heter Xiao Hu, är 38 år och röker en cigarett medan han vilar på det stora, blommiga knytet som rymmer hans ägodelar.

Xiao Hu ska återvända till sin by Ding Zhou i Hebeiprovinsen. I Peking finns inga jobb längre. Han har försökt hitta något i över en månad men fått nobben överallt.

Tidigare var det så lätt. Daglönarna tipsade varandra om var det fanns påhugg och under nästan fyra år har Xiao Hu inte saknat arbete.

Det bästa året, säger han, tjänade han drygt 10?000 yuan, över 12?000 kronor och han skickade nästan varenda fen till familjen hemma i byn. Arbetsgivarna stod för husrum, en barack på bygget, och mat, så Hu behövde bara 200 yuan i månaden till cigaretter och dricka.

Det sista jobbet fick han inte betalt för. Två månaders slit till ingen nytta. Någon riktig fackförening finns inte så Hu vände sig till polisen men fick ingen hjälp.

Tillsammans med några arbetskamrater tog han bussen till ett av den officiella, regeringskontrollerade, fackföreningens lokalkontor. Arbetarna fick ett artigt mottagande men sedan har inget skett.

Järnvägsstationen där Hu vilar är långt större än terminal 5 på Arlanda utanför Stockholm. Ett myller av människor tränger sig med varandra, står i kö, smiter före, försöker skaffa biljetter, knuffas, skyndar till väntrum och perronger, sitter på huk på trottoaren utanför, spatserar runt med händerna på ryggen i väntan på någon eller något, försöker sova på berg av packningar:

Över allt detta skränar högtalare om tåg som avgår och ankommer?…

På trottoaren sitter familjen Zhou, far, mor och vuxen son. De kommer från en by långt nere i Guangxiprovinsen som gränsar till Vietnam. En gruvägare lät sätta upp affischer där han lockade med jobb i en volframgruva i andra änden av landet, i inre Mongoliet.

Familjen Zhou bad släktingar ta hand om gården, ett par tusen kvadratmeter risfält. De fyra grisarna gick till försäljning.

Gruvägaren betalade tågbiljetten, enkel resa. Om alla tre, far, mor och son, arbetade räknade de med att tjäna fyra fem tusen yuan i månaden. De hade kontrakt på ett år.

Det var dyrt att leva i inre Mongoliet och efter ett par månader sa gruvägaren att han inte kunde erbjuda jobb längre.

Familjen Zhou måste återvända hem och tågbiljetten får de betala själva.

–?Vi har inte kunnat spara något. Bara biljetterna kostar tusen yuan per person, säger fadern.

Han sitter på huk med en påse äpplen framför sig. Tågbiljetterna är slut för i dag. Kanske kan de köpa i morgon.

Säger dessa korta, dramatiska berättelser något om Kina?

Inte bara om Kina.

Xiao Hu må vara en fattig daglönare men han är lika medveten som vi andra om globaliseringens möjligheter och faror.

–?Byggena står stilla. Så vitt jag förstår beror det på den globala finanskrisen.

Han har tur, han har en gård att återvända till. Han har nästan 7?000 kvadratmeter mark där hans familj odlar vete, majs och örter. 7?000 kvadratmeter räcker för att hålla Xiao Hu, hans föräldrar, fru och 17-årige son vid liv.

De små jordbruken är stötdämparen i Kinas ekonomi, skyddsnätet för miljoner arbetare.

Daglönarna som reser över landet i jakt på jobb och ett rikare liv kallas den flytande befolkningen. Hur många de är vet ingen, man brukar gissa på 100 till 200 miljoner.

Mannen som sover med mursleven framför sig kanske inte har någon jordplätt att återvända till. Mursleven är vad han har.

Och mannen bredvid honom, gubben med det skrynkliga ansiktet vars hy påminner om gult läder?

Daglönarna samlas i området runt Liu Li-bron. Det är män som inte har haft jobb på veckor, månader, och för varje dag som går är de ett steg närmare avgrunden.

De osar av desperation. När vi kliver ur en taxi samlas de runt oss och skriker och knuffar och rycker i oss och alla vill prata, ja, göra vad som helst, bara det går att tjäna några yuan.

–?Ta mig!

–??Jag har mycket att berätta!

–?Jag kom från Sichuan för två månader sedan och har inte hittat något!

–?Jag har arbetat i 20 år men nu finns inget!

Det känns som om det när som helst kan bli upplopp när en polisbil kör fram och skingrar männen.

Tänk om det inte alls är de glittrande affärerna med italienska kläder, franska väskor och Rolls Royce som är Kinas framtid. Tänk om det är männen vid Liu Li-bron?