Burk-Curt dog som miljonär
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-18
Var god för 12 milj kr i fastigheter, aktier och guld
I fyrtio år gick Curt Degerman runt i smutsiga kläder och samlade burkar.
Hela Skellefteå visste vem han var.
Ingen kände till hans gyllene hemlighet.
Han var god för 12 miljoner.
Historien börjar i Skellefteå, våren 1948. I en av stans finare familjer föds en pojke som heter Curt. Han växer upp med hårda krav.
Gossen ska studera och bli något fint.
I tonåren händer något. Curt Degerman orkar inte längre. Han hoppar av skolan för att aldrig mer komma tillbaka.
I stället börjar han gå runt på stadens gator och plocka flaskor och burkar. Med tiden blir han något av en kändis.
Ett original
Folk kallar honom burk-Curt. Ett original i smutsiga kläder, som luktar.
Under hösten 2008 dör han, sextio år gammal. Det är då det står klart: burksamlaren Curt Degerman är i själva verket miljonär.
Dödsboet innehåller bland annat:
124 guldtackor à 100 gram.
Fonder i Luxemburg.
Två fastigheter mitt i Skellefteå.
Summa: en bit över tolv miljoner kronor. Allt testamenterat till Curt Degermans enda vän. Hans kusin.
När Aftonbladet ringer upp den nyblivne mångmiljonären är han bekymrad. Snart kommer hela staden veta, tror han.
– Det tisslas och tasslas. Inget väcker så mycket ont blod som pengar.
Curt Degerman levde billigt. Han bytte aldrig kläder och unnade sig inga andra utgifter än maten, köttbullar och lite falukorv. Mottot var enkelt:
Minimera utgifterna. Spill inte en krona.
Femtioöring för femtioöring kunde läggas undan. För pengarna köpte han aktier. Och fonder.
Varje dag, kvart över tolv, gick han till biblioteket. Där satt alltid en annan, äldre gubbe.
Curts första och enda fråga var:
– Går börsen upp eller ner?
Därefter satte han sig och lusläste kurserna i Dagens Industri. När han sett hur pengarna växte tog han sin gamla cykel och gav sig ut igen.
Redo att samla mer burkar.
Två hus
Han ägde två hus mitt inne i stan.
Nedgångna och slitna, men med bästa läge.
Spekulanterna kastade lystna blickar. De sökte upp honom med färdigformulerade kontrakt.
– De tror visst att jag är dum, brukade Curt säga till kusinen och skratta.
Någon kvinna träffade han aldrig. När föräldrarna dött fanns bara kusinen.
De sågs nästan varje dag, blev som bröder.
– Curt ville mest prata om börsen. Om Ericssons senaste rapport. Men han var nyfiken på vanligt skvaller också.
Under en period spekulerade Curt i att panten skulle höjas. Han sparade burkarna hemma, tills hela huset var sprängfyllt.
Då kom beskedet. De hade blivit för gamla.
– Det knäckte nästan Curt. Jag vet inte hur många lass vi körde till skroten, säger kusinen.
Kommunen beslutade att Curt skulle tvingas att ta bättre hand om sin tomt. Men Curt överklagade beslutet hela vägen till Högsta domstolen i Stockholm - och fick rätt.
Samma sak var det med besluten från Skatteverket. Han överklagade, fick nej. Och överklagade igen.
Sådan var han. Tjurig, envis, västerbottnisk.
– Han var det sista originalet. Den sista av den gamla stammen, säger journalisten Bosse Fuhrman, som i åratal förgäves försökte få med honom i lokaltidningen Norra Västerbotten.
Efter sommaren blev Curt dålig.
– Jag orkar knappt gå ut längre, klagade han.
Kusinen sa åt honom att gå till doktorn. Men det blev aldrig av.
En dag hittade han honom i sängen.
Död i hjärtinfarkt.
– På sätt och vis är det tragiskt. Ett förspillt liv. Samtidigt var det så han ville leva. Lös och ledig, utan krav.
Fick revansch
Pengarna blev hans revansch, tror kusinen. Pojken som inte klarade skolan var kanske inte så dum trots allt.
Och arvet?
Nej, det blir inga sportbilar för kusinen heller. Inga segelbåtar, inga Hawaii-resor, ingen annan lyx än möjligen en prenumeration på tidningen Veckans affärer.
– Pengarna är Curts livsverk. Jag ska inte förstöra det, jag tänker fortsätta att förvalta.
För några år sedan frågade han Curt hur han ville ha det när han dog.
– Bara en enkel och billig begravning, blev svaret.
Sedan grubblade han en stund.
– Och absolut ingen dödsannons. Det tjänar bara tidningen på!