Kuba håller andan – Castro-eran är över

Staffan Lindberg

Först styrde Fidel Castro på Kuba i nästan femtio år – sedan bestämde hans lillebror i tio till.

Men nu har Castro-brödernas era nått sitt slut.

Ett nytt kapitel skrivs – när ”Kubas Richard Gere” tar över.

I omvärlden – och inte minst bland de många exilkubanerna – var bilden klar: den dag Fidel Castro försvann från makten skulle kommuniststyret på Kuba störta samman.

Det skedde i februari 2008 – utan att något hände.

Därefter hette det att regimen skulle falla när Castro dog. Men den forne revolutionsledaren begravdes högtidligt i december 2016 utan att så mycket som en skälvning tycktes gå igenom det kubanska samhället.

Den här gången – när lillebror Raúl Castro, 86, lämnar över presidentmakten till Miguel Diaz-Canel, 58 – är regimkritikernas förväntningar lägre ställda.

Det historiska fotografiet på den avgående, åldrade Raúl Castro och en väsentligt yngre Miguel Diaz-Canel, som pryder första sidan av den kubanska tidningen Granma, talar sitt tydliga maktspråk:

Kontinuitet. Kontroll.

Något som framstod med dogmatisk tydlighet under den nye presidentens installationstal, efter att han utan motkandidater valts av kommunistpartiets 605 personer stora generalförsamling.

”Försvarar vår revolution”

– Det finns inget rum på Kuba för de som vill återinföra kapitalismen!

Tidigare, i mars, sa han, enligt CNN:

– Vi försvarar vår process, vi försvarar vår revolution, som fortsätter att hotas, som fortsätter att attackeras.

Ändå är maktväxlingen allt annat än ointressant.

Att Kuba för första gången på 57 år får en ledare som som inte heter Castro upplevs av många kubaner i sig som ren revolution. Och även om Miguel Diaz-Canel har gjort sig som en god lyssnare, snarare än en ångande ideolog som föregångaren Fidel Castro, finns det sidor som sticker ut.

Den gifte tvåbarnspappan föddes i staden Santa Clara, som har en närmast mytologisk prägel på Kuba, efter Che Guevaras avgörande seger här 1958. Enligt al-Jazira finns det uppgifter om att han som ung hade långt hår och lyssnade på rockmusik – favoritbandet var The Beatles – under en tid när det inte sågs som okontroversiellt.

Liknas vid Richard Gere

Men något hotfull rebell, i det styrande kommunistpartiets ögon, var han knappast.

Efter att ha läst till elektronikingenjör på universitetet påbörjade Miguel Diaz-Canel sin politiska karriär. Han blev förste partisekreterare i Villa Clara-provinsen. Och fick därmed en plats i kommunistpartiets mäktiga centralkommitté.

Diaz-Canel, som till skillnad från sina företrädare bär civila kläder och som har liknats vid den amerikanske skådespelarstjärnan Richard Gere, har gjort sig känd som relativt progressiv. Han tillät bland annat Kubas första gayklubb att fortsätta sin verksamhet, enligt Americas Quarterly.

Diaz-Canel har också propagerat för behovet av en något friare press och ett öppnare internet – som ett svar på att kritiska nyheter ändå når folket i dag. Han har ett öppet Facebook-konto, vilket i sig gör honom märkvärdig i skaran av anonyma kubanska kommunistpolitiker. Samtidigt har han angripit regimkritiker.

Behåller makt

Under senare hår har Miguel Diaz-Canel varit utbildningsminister, innan han handplockades till förste vice president av Raúl Castro för fem år sedan, rapporterar BBC.

Vad väntar Kuba under den nye presidentens styre?

Knappast någon glasnost-snabb islossning, enligt BBC. Inte minst eftersom Raúl Castro, 87, kvarstår som ledare för kommunistpartiet i åtminstone tre år till, vilket ger Diaz-Canel mindre makt än sina föregångare, enligt France 24. Castrobrödernas söner kommer även framöver att ha tungt inflytande över militären, säkerhetstjänsten och viktiga statliga företag.

Kritiker menar rent av att förändringen bara är kosmetisk, och att den verkliga makten är kvar i Castro-familjens händer.

Den största svårigheten som väntar Miguel Diaz-Canel lär inte vara kraven på ökad yttrandefrihet. Inte heller relationen till jättelandet USA i norr, som blivit mer ansträngd sedan Donald Trump blev president.

En balansgång

I stället är det, som vanligt på Kuba: ekonomin.

Mycket talar för att Diaz-Canel kommer att fortsätta på Raul Castros väg. Att sänka statliga subventioner och pensioner och förenkla för privata företag. Gradvis öppna upp landet, utan att makten hotas.

Balansgången mellan förändring och kontroll lär bli Miguel Diaz-Canel stora prövning.

Bröderna Castros nyckelroll under revolutionen gav de en särskild legitimitet i många kubaners ögon. Fick dem att uthärda ekonomiska svårigheter. Försvinnande låga statliga löner, på motsvarande runt 30 dollar i månaden, enligt al-Jazira. Skriande brist på de enklaste basvaror.

Det skyddade också bröderna mot maktstrider och utmanare inom kommunistpartiet.

Någon sådan immunitet kan Diaz-Canel, som föddes året efter Castro tog makten, inte förlita sig på.

Ett misstag, och spelplanen kan vändas upp och ner.

Kanske är det där den verkliga förändringen ligger.