Efter 30 år fick jag skrika ”MEN FAN!”
Jag hade en klasskamrat i mellanstadiet som hette Axel. Han var den första av oss som använde gelé i håret och det lilla trixet gjorde att han genast blev killarnas ledare i klassen. När Axel blev arg så blev han våldsam. Han kunde stå och tjafsa med sin flickvän om något på rasten och till slut blev han så förbannad att han skrek ”MEN FAN”, och slog till skåpdörren med knytnäven. ”PANG”, sa det och jag blev alldeles stum.
Det var så, ja, overkligt.
Jag förstod inte varifrån det här vilda ursinnet kom. Det var farligt och härligt och främmande. Jag har aldrig varit den våldsamma typen. Om någon ”kägade” i plugget så vek jag undan som en svängdörr. Så är det ännu i dag. Om jag i dag står lite för nära någon som hastigt kliar sig i huvudet så ryggar jag genast tillbaka och försöker skydda mitt mellangärde. Sån är jag. Min terapeut säger att detta har att göra med en ursprunglig rädsla för fysisk kontakt, men det tror jag är snicksnack. Jag tror att det handlar om att jag inte har lust att få stryk, helt enkelt.
Jag har länge undrat vad i livet som skulle kunna få mig att bli i alla fall lite våldsam av mig. Vad skulle trigga mig att agera lite skönt ”farligt”, sådär?
Så stod jag häromdagen och lagade mat och Katrin kom hem från jobbet, på ett alldeles överjävligt humör. Hon började genast öppna och stänga köksluckor på det där överdrivet bullrande sättet som min mamma brukade göra när hon var arg på mig som barn. Det var terror genom slammer. Jag frågade om det var nåt som stod fel till. ”Om nåt står fel till?!” kraxade Katrin och så gnabbade hon om toalettpapper som inte hade köpts och kläder som inte tvättats. ”Men jag håller ju på att göra mat till oss, älskling”, sa jag.
Katrin drämde igen en kökslucka och anlände till spisen. ”Fiskpinnar? Jag äter inte panerad mat. Det där kan du slänga.” Och då, efter 30 års återhållen aggression, släppte en ventil. ”MEN FAN”, skrek jag, lyfte upp stekpannan några decimeter upp över spisen och så släppte jag den.
Vilken smäll det blev! Och fiskpinnar flög till höger och vänster. Katrin stod plötsligt stum. Häpen, som en pojke vid sin första erektion. Och jag kände triumf, mina vänner! Jag hade övervunnit mig själv. Den där stekpannan var min egen lilla mellanstadie-skåpdörr. Det var viktigt för mig, det där. Det tyckte både jag och min terapeut.