"En man som heter Carl Gustaf"

Kerstin Nilsson

Han föddes i en värld - för att regera i en helt annan.

I hela sitt vuxna liv har han varit kung.

Någon annan verklighet, något annat liv känner han inte till.

Han har levt ett liv med adjutanter och chaufförer, med folk som bockar och bugar och gör honnör så snart han visar sig.

Som lyder hans minst vink.

Ett liv i lyx och flärd, ett liv så långt bort från den verklighet de flesta av oss lever i att det knappt går att föreställa sig.

Ett liv bortom vardagens gnet och gnat, bortom dagishämtningar, bortom trängseln i bussar och tunnelbanor, rabattkuponger, bostadsbidrag och tjafs med Försäkringskassan.

Ett på alla sätt privilegierat liv.

Men det har nog inte alltid varit så lätt att vara Carl Gustaf, även om man är född med silversked i mun.

Nu fyller han 70 år och lättar lite på förlåten.

Fram tonar en ganska ensam – för att inte säga hjärtskärande ensam – man.

En man som faktiskt inte kan svara på frågan vem han kan lätta sitt hjärta för.

En man som fortfarande – trots 43 år på samma jobb – verkar ganska ängslig, rörande ängslig.

En man som har försökt och fortfarande vill göra sitt bästa.

En man som helt enkelt gör så gott han kan.

En man som heter Carl Gustaf.

Han må vara kung, men han är också människa, som vi andra.

De flesta kungar, prinsar och prinsessor vi själva har mött i våra liv har vi mött i sagans – eller historiens värld.

I en förgången tid.

Och det var i den tiden – och den andan – som Carl XVI Gustaf växte upp och danades till tronföljare.

I efterkrigstidens Sverige, under ledning av sin farfar och farfarsfar, båda födda på 1800-talet.

Det Sverige som de levde och verkade i var ett Sverige, ljusår från i dag.

Att kungen förlorade sin pappa bara nio månader gammal, en far han inte ens har några egna minnen av, var inte bara en djup tragedi som påverkade honom själv och satte spår för resten av hans liv

Olyckan innebar också att en generation i tronföljden föll bort.

Kungens farfarsfar, Gustaf V, var 49 år när han tog över tronen, kungens farfar, Gustaf VI Adolf, hade hunnit bli 61 innan det var hans tur.

Kungen var bara 27 år och knappt torr bakom öronen.

Det är nästan rörande att i dag se och höra honom stapplade upprepa de uråldriga formuleringarna i tv-klippet från då, 1973, när han med sin store trygge farbror, prins Bertil, vid sin sida, avlade konungaförsäkran.

Hans valspråk blev "För Sverige – i tiden".

Och hans liv ett maratonlopp.

Han har jobbat - och jobbar fortfarande - hårt för det land han älskar och är chef för, Sverige.

Han har fått utstå en del spott och spe längs vägen, han har hyllats - och kritiserats, ibland har omdömet sviktat, men hela tiden har han fortsatt springa - framåt.

För Sverige.

I tiden.

I skolan hade Carl Gustaf inga toppbetyg, långt därifrån.

Jag vet inte vad ni säger, men jag tycker om kungen.

Jag tycker att han har gjort ett bra jobb.

Nog kan han väl få mer än B i betyg för de här 43 åren?

Ett Ba i alla fall.

Han är, trots allt, inte bara kung.

Han är också en man som heter Carl Gustaf.

En man som fyller 70 år i dag.

Grattis, Carl Gustaf!

I dag får du svära hur mycket du vill!