Ingen slump att felet i Solnadomen sker hos nämndemännen
Dagen efter min allra första domstolsförhandling blev jag uppringd av en av domarna. Han var nämndeman, och som en av tre nämndemän var han i majoritet i förhållande till juristdomaren. Så som det är i tingsrätt. Mannen i telefonen berömde min insats, och avslöjade att jag inte skulle bli besviken på utfallet i målet.
Sedan bjöd han ut mig på öl.
Jag tänker på hans gränslöshet när jag nu läser en två veckor gammal dom från Solna tingsrätt, i vilken den tilltalade frias från misstankar om våld mot sin fru. Två nämndemän vill fria mannen, medan en nämndeman samt juristdomaren vill fälla honom. Således frias han, eftersom man i ett sådant läge har att välja det för den tilltalade mildare alternativet. Inget konstigt med det.
Vad som är konstigt är hur domen motiveras.
I domskälen spekuleras det i att målsäganden kan ha varit ute efter att falskeligen anklaga mannen för att kunna ta över hans lägenhet. Det påstås att kvinnor återkommande hävdar att de blivit misshandlade i syfte att få lägenhet. Mannen är irakisk medborgare, och ”det normala i ’dessa kretsar’”, heter det vidare, är att ”en kvinna berättar för släkten att hon blir misshandlad om hon blir det så att saken kan lösas inom familjen”. Därför, menar man, minskar det kvinnans trovärdighet att hon gick direkt till polisen och anmälde.
Heltokigt. Och när jag tänkt på mannen som ville bjuda på öl tänker jag på en annan som anmälde sitt intresse via Facebook. Och på de två nämndemän som under en paus efter förhöret med min klient sa ”vilken jävla människa” om honom.
Och på de som slumrar till under förhandlingarna och försöker dölja det istället för att be om paus. Och jag tänker på det stora Södertäljemålet som fick tas om på grund av jävig nämndeman, på det stora ekobrottsmålet i Göteborg där en nämndeman inför sista dagen plötsligt skickade beundrarmejl till en utredare på Ekobrottsmyndigheten, och på nämndemannen som i ett mål om grov misshandel i Norrköping tog egen kontakt med vittne för kompletterande frågor.
Listan hade kunnat göras hur lång som helst. Men det handlar inte om att räkna upp misstag begångna av nämndemän, utan att peka på ett systemfel. För även om den absoluta majoriteten av nämndemännen sköter sitt uppdrag, är det ingen slump att misstagen sker just där. Själva poängen är ju att de inte ska vara skolade i de rättsstatliga principerna, men det är just dessa principer som filtrerar bort tokiga infall. Infall som att i domskäl försöka sig på karakteristik utifrån medborgarskap.
Men nämndemän är folkets representanter, invänder någon. Och så kanske det var en gång i tiden, men idag utgör nämndemännen, som väljs via de politiska partierna, sannolikt en mer homogen grupp än domarkåren.
Och visst finns det faror med att uteslutande låta statliga tjänstemän sköta den dömande verksamheten, kanske i synnerhet med mindre demokratiskt sinnade regeringar vid makten. Exakt vilket system vi bör ha förtjänar en ordentlig diskussion.
Så låt diskussionen börja nu, för så här kan vi inte ha det.