Ryska invasionen av Ukraina – 1 år senare

På morgonen den 24 februari angriper Ryssland Ukraina med full kraft från flera håll.

Rysslands viktigaste mål var Kiev och rapporter om ryska styrkor i huvudstaden dök upp bara timmar efter Putins tal.

Kievs kommun är cirka 840 kvadratkilometer.

Staden är ungefär fyra gånger större än Stockholms kommun.

Före kriget bodde här tre miljoner människor.

I mars, ungefär en månad in i kriget, skulle nästan två av tre kievbor ha flytt staden.

De flesta av dem som flydde var kvinnor, barn och äldre.

När Ryssland invaderade den 24 februari var målet att avsätta nuvarande styre i Ukraina. För att uppnå det behövde huvudstaden intas.

Första dygnet avfyrades över 100 kryssnings­robotar mot olika mål i Ukraina. Man genomförde också flertalet flygräder. Ryssland ville slå ut Ukrainas flygförsvar.

Man ville också säkra flygplatsen Antonov nordväst om Kiev.

Med utslaget flygförsvar och kontroll över flygplatsen skulle man kunna flyga in förstärkning, samt utföra fler bombräder mot Kiev och tvinga staden till en snabb kapitulation.

För att säkra flygplatsen användes helikoptrar som transporterade in elittrupper.

Hårda strider i och omkring flygplatsen pågick hela första dygnet. Först rysk kontroll under dagen, sedan ukrainsk till kvällen, sedan rysk kontroll igen dagen därpå.

Men det var en bitterljuv seger. Ukrainarna hade förstört flygplatsens landningsbana, vilket innebar att ryssarna inte kunde flyga in krigsmateriel, trupper och ammunition. Och de ukrainska framgångarna det första dygnet hade drastiskt höjt Ukrainas stridsmoral.

Trots det såg det dystert ut för Ukraina. Rysslands krigsmakt var större och mer kapabel. Tankesmedjan ISW skrev efter krigets första dygn: ”Putin kommer troligen besegra ukrainska militärstyrkor och säkra sina territoriella mål de kommande dagarna eller veckorna.”

Slaget om flygplatsen innebar att Rysslands momentum gick förlorat. En snabb ukrainsk kapitulation framstod inte längre som möjlig. Istället skulle huvudstaden behöva tvingas på knä av den överlägsna ryska krigsmakten. Av dess artilleri och dess stridsvagnar.

De skulle bara ta sig dit först.

Kiev ligger på båda sidor av floden Dnepr. För att säkra huvudstaden behövde därför Ryssland förstärkningar från flera håll.

Ryssland avancerade från norr, nordost och öst längs med det ukrainska vägnätet. Samtidigt hade Ukraina fortfarande kontroll över vägarna söder och sydväst om huvudstaden.

Snabbast gick ryssarnas framfart nordväst om Kiev. Här intogs kärnkraftverket Tjernobyl redan den 25 februari.

I nordost avancerade först ryssarna mot staden Tjernihiv. Men efter att ha stött på hårt ukrainskt motstånd kringgick de istället staden och fortsatte på vägarna söderut.

I öst invaderades Sumyregionen. Men planen på att inta staden Sumy övergavs efter ett par misslyckade försök. Istället åkte de runt den och ryckte snabbt framåt mot Kiev.

Ryssland stressade framåt med förstärkningar mot Kiev. Troligtvis var målet att slå en järnring runt huvudstaden och stoppa leveransen av ukrainska förnödenheter.

Det snabba avancemanget innebar att många av de ryska pansarkolonnerna saknade stöd av infanteri eller helikoptrar.

Dessutom, på grund av det milda vädret, kunde ryska fordon inte ta alternativa vägar. Körde man på barmark körde man fast i leran.

Ryska pansarkolonner var alltså utan uppbackning och låsta till det ukrainska vägnätet.

Det var perfekta förhållanden för ukrainska bakhåll.

Trots hårt ukrainskt motstånd lyckades Ryssland ändå säkra en närvaro kring huvudstaden.

Men nu avvaktade de ryska styrkorna. Troligen inväntade man förstärkningar som skulle kunna stödja ett anfall mot Kiev.

Men alla vägar in i staden innebar problem.

Även om ryska anfall från öster tog sig förbi ukrainska bakhåll så väntade stora svårigheter väl framme i Kiev.

Östra delen av huvudstaden skulle först behöva intas, ett hinder i sig.

Men det verkliga hindret var floden Dnepr.

För att komma åt västra halvan av Kiev skulle Ryssland också behöva passera någon av stadens broar. En passage som skulle sätta dem rakt i Ukrainas skottlinje.

Dessutom, om Ryssland lyckades överta en bro skulle Ukraina alltid ha alternativet att spränga den. Utan broar skulle man behöva ta sig över floden på annat vis.

Nordväst om staden hade Ryssland pressat tillbaka ukrainarna och kontrollerade i stort sett hela regionen.

Men även här var vägen till Kiev ett stort logistiskt problem. Det fanns ingen järnväg att förlita sig på. Ryssland tvingades därför köra lastbilar och pansarfordon längs med regionens smala vägar för att få fram förnödenheter och förstärkningar till fronten. En resa som ständigt drabbades av ukrainska bakhåll.

Situationen försvårades ytterligare av att ukrainsk militär använde terrängen mot ryssarna.

Den 25 februari öppnades en damm intill den lilla byn Demydiv, norr om Kiev. Satellitbilder visar att ett stort område översvämmades.

Marken var tidigare sankmark som dämdes upp under Sovjettiden. Sprängningen av dammen gjorde därför en viktig väg för ryssarna till svårpasserad våtmark.

Översvämningen begränsade Rysslands vägar till Kiev ytterligare.

En stor kolonn av ryska fordon som rullade in över gränsen från Belarus fick trängas på den väg som fanns tillgänglig.

Den flera mil långa kön av ryska förstärkningar beskrevs inledningsvis som ett hot.

När kolonnen var som längst uppskattades den sträcka sig över sex mil.

Ukraina attackerade fordon längst fram och längst bak. Den stillastående kolonnen blev då ett enkelt byte.

Istället för hot blev den en symbol för Rysslands havererade planer på att inta Kiev.

Ryssland kom inte längre än till Kievs förorter.

Från krigets början och veckor framåt pågick intensiva strider i städerna Butja och Irpin.

Den 12 mars uppgavs Ryssland ha full kontroll i Butja. Intensiva strider och artilleribeskjutning drabbade även grannstaden Irpin. Men här fick Ryssland aldrig full kontroll.

Många försökte ta sig bort från Irpin.

Striderna var en humanitär katastrof. Tusentals flydde söderut över floden Irpin.

I en rysk granatattack mot flyktvägen den 6 mars dödades en kvinna och hennes två barn, framför ett team av internationella reportrar.

Flodövergången var farlig för civila, men den var också en naturlig barriär mot Ryssland.

Ukrainsk militär hade förstört broarna över floden Irpin för att stoppa fienden. Ryssland lyckades aldrig avancera över floden.

Samtidigt plågades ryska styrkor av motstånd i ockuperade områden. Här ses resterna av ett bakhåll i Butja.

Vid månadsskiftet mars–april började ryska styrkor retirera.

I början av april dök det upp bilder och vittnesmål från de tidigare ockuperade områdena.

Ryska styrkor hade lämnat plundrade städer i förödelse.

Men också begått krigsbrott. I Butja hittades ett tjugotal civila mördade på öppen gata.

Över 400 döda hittades bara i Butja. Flera kroppar visade tecken på tortyr.

”En gest av välvilja” – så beskrev Kreml sin reträtt. Men det är inte så omvärlden minns den.

Text & grafik: Johan Ekman
Grafik: Paul Wallander
Tv: Johanna Emnéus Ekström
Grafik & layout: Sofia Boström

Bildkällor för satellitbilder Google Earth Studio:
Maxar Technologies, Landsat / Copernicus, CNES / Airbus, IBCAO, U.S. Geological Survey, Data SIO, NOAA, U.S. Navy, NGA, GEBCO via Google Earth Studio

Källa på kartdata
Kartdata på rysk kontroll i Ukraina kommer från Institute for the Study of War (ISW) och AEI's Critical Threats Project. Ytorna som visas är från den 30 mars 2022 då Ryssland uppskattades ha maximal territoriell kontroll i Kiev-regionen.