Vi dör bottendöden men gör inget

Uppdaterad 2013-11-21 | Publicerad 2013-04-19

inte naturligt Skrämmande lite har hänt i kampen att rädda den förgiftade Östersjön. Det är som att hela Sverige har gett upp.

När jag var liten växte jag upp i Nacka, en skärgårdskommun utanför Stockholm. Havet och öarna var en del av mitt liv. Isarna om vintrarna, det galet roliga strömmingsfisket i maj.

Mört, abborrar, och gäddor som lurade i vassen, högg masken på kroken och sen, rullade i ströbröd, hamnade i en varm panna med mycket smör och njöts med god aptit. ­Abborrarna i alla fall. Gäddorna smakade mest dy.

Jag minns hur jag satt i farfars plastbåt och fick svindel när jag ­tittade ner på livet, det knall­gröna sjögräset, den bruna blås­tången och fiskarna där nere i det spegelblanka, glasklara ­vattnet.

Algblomning har jag över huvud­ taget inget barndoms­m­inne av. Den gulgröna stinkande sörjan som man nu för tiden vadar förbi för att kunna ta sig ett dopp.

Den fräna lukten av släke. De all­deles döda bottnarna. Allt det där upplever jag har skett under min ­relativt korta (34 år) levnad.

Det var någon gång när jag var barn som de första larmande rubrikerna började dyka upp. ­Något var riktigt fel med Östersjön. Vi blev upplysta om att ­industrierna, i synnerhet pappers­industrin som pekades ut som den största boven, fyllde våra hav med gift.
 

Fisken, den feta strömmingen som har utgjort en stor del av den svenska kostcirkeln genom historien visade sig vara oätlig. Livsfarlig.

Forskarna varnade plötsligt för att tusentals svenskar riskerade att ­drabbas av sjukdomar, barn få lägre intelligens och männen få försämrad fertilitet om vi fort­satte mumsa ­östersjöfisk.

Dioxiner och PCB:er var nya ­begrepp som låg på allas läppar.

Ett tag var vi riktigt rabiata. ­Boj­kottade butiker som sålde ­fisken. Greenpeace var hjältarna som gick i bräschen som jag minns det. Hela 80-talet följdes av kampen för att rädda Östersjön. Få stopp på övergödningen, utfiskningen, syre­bristen, ­bottendöden och gifterna.

Ändå har skrämmande lite hänt. ­Sedan de första alarmerande rapporterna och den ­temporära uppryckningen för att rädda Östersjön på 80-talet så har en massiv tystnad har brett ut sig.

Trots bottendöden. De supergiftiga fiskarna som resten av ­Europa har dömt ut som oätliga och förbjudna. Havsörnen som håller på att försvinna igen.

Vi bara håller käften, blundar, håller för öronen och låter algblomningen bli en naturlig om än lite ­besvärlig del av våra somrar.

Det är som om Sverige har ­givit upp.

Helvete

Publicistklubbens debatt om att Våga vägra debatten. Fullständig katastrof med en debattledare (Stina Dabrowski) med en så tydlig egen agenda.

Himmel

Håkan Hellströms nya skiva gjorde vårkänslan som drabbade mig i veckan fullkomligt komplett. Ingen kan självömka och älska så ­besinningslöst som Håkan.

Följ ämnen

Följ ämnen i artikeln